Hem ljuva hem

Den där lyckan som kommer över en när man varit bortrest, och kommer hem.
Den är fin. Total. Och underbar.

Här bor jag!
Oj vilken tur jag har.

Vinden viner, regnet piskar mot rutorna.
Men inne är ljus tända, i massor, filtar framme och snart tänds brasan.
Tänk vad man tar detta för givet.

Underbara fina, varma och ombonade hem.
Åh vad jag ska ge dig kärlek, uppskatta dig och omhulda dig.
Ännu mer.

Men jag kanske förnyar dig lite.
För efter helgens mys i finfinaste sommarstugan, är inspirationen total, oj oj oj vad det ska loppis spanas denna sommaren.
Brokig samling av koppar, tallrikar, skålar i alla dess färger.
Skåp, stolar och roliga små saker som man inte riktigt vet vad det är.
Sånt där.
Ska jag leta efter.

Och vet ni, lite nystart har väckts inom mig denna helgen.
Jag fick svaret jag väntat på så länge.
Alldeles för länge.

Det var inte det svar jag drömt om.
Längtat efter.
Men konstigt nog okej ändå.
Jag reser mig, samlar ihop resterna, och känner att jag kommer klara mig.
Jag får bara ändra vägriktning, leta fram en ny karta och sikta in mig på en annan resa.
Kanske den blir ännu bättre.
Tjusningen med livet är ju att man inget vet.

Sug in här och nu, det som hjärtat bankar för just i denna sekund.
Morgondagen får överraska.
Inget blir ju ändå som man tänkt.
Och ibland är det också bra.

Photo mad!

Har gått instagram crazy de sista dagarna!
Vill ni följa mig där heter jag kaol12.
Underbara midsommar dagar ute i skärgården med utedass, snickarebo, havsbad och enkelt leverne , så underbart och välbehövligt.
Får mig att känna och drömma, efter vad som räknas och är viktigt.

Öppen och fri, i hus och hjärta

Jag har en förkärlek till öppna dörrar.
Så fort vårsolen tittar fram ställer jag vår dörr på glänt och när sommarsolen värmer får den stå vidöppen.
Gillar det bara.
Att höra fåglarna, vinden, barnen som springer ut och in, grannarnas barn som plötsligt klampar in, bilar som kommer, hundar som skäller, följa ljuset som ändras under dagen och ja, betrakta livet som pågår där utanför, i allmänt. Är himla fint att göra med öppen dörr.

Med en liten reservation för dom där katterna som då och då kommer på besök.
Jag avskyr ju dessa varelser som inget annat, förlåt förlåt, men kan inte hjälpa.

Men trots risken för ovälkommet besök, får dörren stå öppen.

Och tänker att den får symbolisera nånting mer än bara en dörr.

Öppet sinne, öppet hjärta.

Så som jag vill leva och uppfattas.

Men det där kan vara svårt.
Hur man vill uppfattas och hur man faktiskt uppfattas.

När jag var yngre fick jag alltid höra att jag uppfattades som överlägsen eller snobbig.
Medans jag var tvärtom.
Osäker och blyg.
I skolan fick jag höra att jag såg ut som någon som hade höga betyg och lätt för att lära.
Medans det var tvärtom.
Var aldrig förtjust i skolan och tyckte det var både svårt och jobbigt.

Nu, väldigt många år senare, brottas jag ibland med samma våndor.

Speciellt när man så innerligt vill uppfattas på ett visst sätt, finns risken att det blir precis tvärtom.
Man är nervös, spänd och livrädd inför vissa möten, och önskar och vill så innerligt att personen ska läsa igenom allt detta och se ens inre och vad som finns där.

Se mig, rakt igenom, och förstå allt det som finns bakom.
Det som inte går att säga.
Som inte kommer fram.

Att våga.

Vara så där öppen, i sinne och hjärta.
Att förstå att inte dömma, tro eller gissa.
Utan faktiskt ta reda på.

Sanningen.
Bakom fasaden.

Att ta sig den tiden.

Kanske man går miste om sin livs kärlek, sin bästa vän eller bara himla fina relationer, när man dömmer för snabbt och går på den där ytliga uppfattningen.
Den där första instinkten kan faktiskt vara fel.
Ibland.

Att våga stanna upp, fundera, känna efter och söka sanningen.
Den som finns inom oss, men som ibland är attans svår att få fram.
Och se.

Att våga, kan ibland visa sig bli den stora skillnaden, i ens liv.
Detta enda vi har.

Color me happy!

Jag är inte svår. På något sätt.
Överhuvudtaget.
Faktiskt inte.
Ge mig färg i överflöd och mitt hjärta och sinne myser och hoppar jämfota.

Krävs inte så mycket mer än så.

Är det dessutom lördag och man har haft utefika i solen med fina vänner och några glas vin på det, så är livet lite så där skönt som det ska vara.

Och funderar på om inte färg i mängd kan bota både depression och förkylning.
Och brustna hjärtan.

Så borde det va alla fall.

Trevlig helg alla!

Vackra paket och tvära kast

Det kom ett underbart paket med posten förra veckan.

Tack Sofia för din varma hand och omtanke, för det visuellt vackra och för det där som gör att ens dag bara plötsligt blev så mycket gladare.

...men det var ju inte det som fanns i tankarna idag, egentligen.
Ville bara säga tack.

Fick ett fint sms från en vän innan, om saknad och det svåra i att hantera den.
Om sådana där känslor som aldrig tycks blekna, vart ska vi stoppa undan dom?

För att inte gå under med dom.

Hur lär vi oss hålla saknaden på sånt där lagom avstånd, där den fortfarande finns och påminner om det vackra vi förlorat, men där den inte gör ont?
Jag vet inte.

Och igår skickade en annan vän ett meddelande om lycka och känslan av att vara komplett.
Nyss hemkommen med sin tredje son, fyra dagar gammal, och den där euforiska lyckokänslan när man ligger tätt intill och känner värmen, andetagen och inser att detta livet är mitt, det är en del av mig, jag har skapat det och jag ska älska det tills hjärtat svämmar över.
Lycka.

Tvära kast är väl vad livet handlar om, ibland.
Och tänker att tvära kast är det som gör att man känner att man lever.

Toppar och dalar.
Himmel och helvete.

Ibland skulle jag önska att jag haft mer av dessa kast i mitt liv.
För det är i dessa kast jaget skapas och man lär sig vem man är och vad man står för.
Det är i dessa tvära kast, man växer, som människa.

"Fy fan vad jag är bra."
Skulle jag kunna säga, och mena det, för att jag visste att det var så.
Jag hade gått igenom himmel och helvete för att ta reda på det.

Men nu har det ju inte riktigt varit så.
Jag har valt den försiktiga vägen, där allt är frid och fröjd, där man är så där lagom glad och så där lagom olycklig.

Men just nu är jag trött på den gyllene medelvägen.
Just nu skulle jag vilja ha topp eller dal.
Bli omskakad och tvingad att känna efter.
Ordentligt.

Vad vill jag?
Vem är jag?
Och vart är jag på väg?

Dom stora frågorna, med dom svåra svaren.
Dom som kan göra ont att säga högt.
Till en början.

Vägen känns då och då ganska snirklig och svår, nästan som en labyrint.
Hur hittar man ut?
Känns som man gått vilse mer än en gång.
Men sakta sakta börjar pusselbitarna visa sig och falla på plats.
Jag är inne på rätt väg, det vet jag.
Men kanske ännu inte på huvudspåret, utan på en av sidospåret som till slut leder fram till vägen där jag ska gå.

Det känns fint att veta.
Att känna.
Inom sig, att vara på rätt väg.
Det tog bara lite längre tid för mig.
Men bilden finns inom mig.
Den är klar. Och tydlig.

Alla toppar och dalar, sorger och glädje,
minnen och drömmar, stunder och ögonblick.
Man fångar några och några glider en ur händerna precis när man ska greppa tag.
För det var kanske inte menat att man skulle fånga just den.
Den skulle bara visa dig nånting, lära dig nånting.
Som du behövde veta, för att kunna ta nästa steg.
Men,
innan den far vidare.
Har den ändå lämnat spår hos dig.

Det lilla i det stora.
Är allt som betyder nått och det som förändrar oss.

I detta, som kallas Livet.