tisdag 30 oktober 2012

Kärleken vinner

Vi har en vilsam förmiddag. Som känns varm inombords.
De börjar bli sällsynta.
Men idag är det bara vi.
Jag och barnen.
Inga kompisar som kommer och går genom dörren.
Inga bråk eller skrik från lillebror som inte får vara med.

Vi bakar sockerkaka och tittar på Justin Bieber dokumentär.
Jag och storebror pratar om skolan, kompisar och varför det blir så fel ibland.
Han vet inte.
Varför.
Men det är stökigt just nu.
I klassen och inom honom kanske.
Jag slåss mot maktlöshet och förtvivlan inombords.
Han är ju min vackra pojke.
Jag vill få honom att förstå hans egen storhet.
Hans unikhet och styrka.
Få honom att förstå att det viktigaste inte alls är hur cool man är eller vilka kläder man har på sig.

Ta ingen skit.
Ekar det inom mig.
Vi har fått lägga till, ge ingen skit.
Lika viktigt det.

Men han har ett varmt och gott hjärta, han förstår nog.
Innerst inne.
Han vill bara hitta sin plats gissar jag, sin roll och identitet.
Passa in och bli accepterad.
Som resten av oss.
Inte lika självklart och enkelt kanske när man är åtta år.
Det där med konsekvenser och vad som är okej och inte okej.

Jag tänker mycket på hur barnen idag är mot varandra.
Detta tuffa klimat som skapats.
Titta på videon i detta inlägget som Dilba skrivit om mobbning.
Dom pratar ett annat språk, men problemen är desamma, oavsett språk och land.
Jag blir berörd, långt in i själen.
Av orättvisan och okunskapen.
Den gör mig rädd, ledsen och arg.
Den visar hur fel det kan bli och hur långt det kan gå.
Man vet att det finns där ute, men tänker aldrig att man själv ska drabbas.
Som med så mycket annat hemskt.
Men man kan inte veta.
Man kan bara be, hoppas, leva och lära så gott man kan.

Svåraste jobbet i världen det där.
Att vara förälder.
Och att inte veta, om man gör rätt eller fel.
Men jag väljer att tro detta;

Kärleken vinner alltid.
Över det svåra.
Över det elaka.
Det kalla.
Ljuset bryter alltid igenom, till slut.
Om vi alla tror det och tänker det.
Om vi alla strävar efter det.
Lever efter det.

Så blir det så.



måndag 22 oktober 2012

Ibland gör den sig påmind. Känslan.

Jag dricker te och äter en stor skål med nyplockade hösthallon.
Tänk, det är snart november och jag skördar fortfarande hallon i trädgården.
Jag försöker fånga det lilla som är kvar av kvällen.
Göra den till min.

Något eller någon, påminde mig innan idag om en känsla jag nästan glömt bort.
Den jag en gång känt och den jag gör allt för att glömma.
Allt för att fånga.

Jag skulle kunna beskriva känslan, måla den i de vackraste av ord.
De finaste jag kan.
Men..
Minns ni denna? Och inlägget om hur den berör mig?
Precis så.

Men man kan också sammanfatta känslan i detta.
Möjligheter.

Vi får dom alla, antagligen oftare än vi ser och tror.
Men vissa är mer klarvakna och alerta.
Vissa går inte miste om en enda.
Medans andra kisar och väljer att låta dom passera.

Jag träffar den klokaste av kvinnor.
Som hjälper mig.
Att öppna ögonen och att se.
Se det jag låtit passera.
Och hon lär mig att be.
Be om det jag vill ha och behöver.
Hon lär mig om tacksamhet och villkorslöshet.
Om vänlighet och ödmjukhet.

Så enkelt är det.
Eller precis så svårt.
Men jag har blivit bättre.
Jag ska bara våga tro, fullt ut.

Möjligheterna kommer ju, fler nu än då.
Jag ser dom allt som oftast.
Nu ska jag bara lära mig att fånga dom.
Och vägen ligger ju där.
Jag ska bara samla mod, och våga ta första steget.

Men det kommer.
Dagar som denna, när den där känslan gör sig påmind.
Då vet jag.
Då känner jag.

Snart.



lördag 13 oktober 2012

En dag som omfamnar mig

Jag vaknar upp till ljudet av min minsta pojkes röst.
Jag ligger i hans säng och han ligger i min.
Det  blir så ibland, under dessa småbarnsår.

Jag ligger kvar en stund och funderar på om det finns något finare att vakna upp till.
Barnens röster.
Och de där orden och tankarna som växlas innan man riktigt vaknat, och innan man går upp.
Ljudet av en liten röst från en liten kropp.
Men med så många kloka tankar.
Dom stunderna.
Då värmen håller sig kvar och man har hela dagen framför sig.
De gör mig lugn och fyller mina lungor med kärleksfylld luft.

Vi väntar fortfarande på svar från hans hjärnröntgen, men idag ska vi försöka skjuta de tankarna åt sidan.
Det blir loppisrunda för mamman och skridskor/simning för pappan och dom små.
Storebror har sovit över hos en kompis och ska få extra många kramar när han kommer hem.

Det blir chokladbullar och godis, mysbyxor och film.
Tofsen på sned och dagen lite som vi vill.
En cykelrunda i solen för att plocka nått fint att sätta på bordet.
Och sen gå och lägga sig till doften av nytvättade sänglakan.

Det blir en lördag att spara i hjärtat, och plocka fram små doser av under nästa hektiska vecka.
När jag är mitt uppe i den, kommer det känns lugnande att veta,
att det snart kommer en ny.

Lördag alltså.





måndag 8 oktober 2012

Livets skörhet lyser extra idag

Jag vaknar med ödmjukheten inom mig.
Över livet. Det lilla och det stora.
Idag känns det lite skört.
Försöker tänka glada tankar och letar efter lugnet inom mig.

Idag ska han sövas och röntga hjärnan.
Han med alla gosedjuren.
Mamman är så nervös, över vad den ska visa.
Över att han inte ska vakna upp igen.
Allt sånt där. Överdrivet.
Men sånt som man kan tänka, som mamma.

Han vet ingenting, mer än att vi ska dit och att han ska få en motorcykel när han vaknar.
En grön racing motorcykel, har han önskat.
Så klart kommer han få en.

Jag skulle ge dig allting du pekar på.....

Han vill ha rött nagellack och målar själv, när jag inte ser.
Det blir sådär bra, med mina vuxna ögon.
Det blir jättebra, med hans oförstörda ögon.
Han vill ha med sin nalle, den han fick när han åkte ambulans.

Det kommer över mig, så himla stort det är, att vara förälder.
Det är en svindlande känsla.
Jag ber en stilla bön inom mig att allt kommer bli bra.
Både idag och med livet, i stort.




måndag 1 oktober 2012

Kan någon svara? Hallå?





Okej, så här undrar jag.

Om man känner något så starkt, att man nästan kan smaka det, lukta det och se det framför sig.
I sitt innersta.

Och om det spelas upp, om och om igen.
Inne i huvudet.
Olika scener men ändå samma.
Om ni fattar.

Och om det känns i hjärtat.
Fast att man inte har en aning om hur resan dit ser ut eller när den börjar, eller om den kanske redan har börjat.

Men om allt detta ändå pågår, inom en.
Typ hela tiden.

Kommer det hända då?