Håll min hand. Snälla.

Benen mina börjar skaka, först lite, sen mer och mer.
Jag försöker slappna av, få dom att sluta.
Det snurrar inne i mitt huvud, jag mår illa.
Kommer jag svimma?
Det känns så.
Jag är alldeles kallsvettig.
Skakar.
Jag vill ta mig ut ur min egen kropp.
Vill inte vara med om detta.
Vad är det som händer?
Sluta, snälla.

Jag måste få hålla någons hand.
Nu.
Jag viskar till damen bredvid mig, en tandsköterska.
Eftersom detta händer när jag är med mina barn hos tandläkaren.
Jag viskar, knappt hörbart.

Kom.

Jag försöker få ut min hand under filten, men det går inte.
Kraften finns inte där.
Jag kan inte röra mig. Orkar inte.
Damen hör inte, ser inte.
Eller så väljer hon att inte höra.
Kanske hon känner sig besvärad.
Jag inser att hon inte kommer ta min hand.
Jag är ensam.
Jag är rädd.
Livrädd.

Jag måste hålla någons hand.
Men det finns ingen där som kan.
Hjärtat dunkar så snabbt och högt.
Det syns utanpå mina kläder.
Dunkdunkdunkdunk.
Det flimrar framför mina ögon.

Snälla.
Håll min hand.
Jag är så rädd.

Jag tänker för ett kort ögonblick på mina barn.
Mina älskade små.
Jag lämnar dom nu.
Hej då...NEJ...paniken växer.
Jag kommer inte få se dom växa upp.
Tårarna rinner ner för mina kinder.
Hjälp mig.

Snälla, håll min hand.
Jag är så rädd.

Jag hör deras röster på avstånd.
De trygga, glada, lugnande.
Så som dom säkert lärt sig att man ska vara.
Det hjälper. Sakta kommer jag tillbaka.
Jag läggs på båren och dom pratar lugnt med mig.
Dom håller min hand.

För tredje gången inom loppet av några månader, befinner jag mig nu i en ambulans.
Men denna gången är det jag som ligger där.

Livet sa stopp.
När jag själv inte hade förmågan att säga det.
När jag själv inte kunde hitta vägen till förändring.
När jag allt för länge fortsatt i samma takt och mönster.
Fast jag ville annat.
Behövde annat.

Nu befinner jag mig tryggt nerbäddad i vita sängkläder av linne.
Hemma.
Min man kramar mig hårt och länge.
Han håller min hand.
Viskar att allt kommer bli bra.

Det är nu det börjar.
Börjar om.
Sakta.
Ett steg i taget.
En dag i taget.

Det selektiva minnet

Ni vet när man tänker tillbaka på saker och bara minns det fina?

När ens mamma vidhåller att hon absolut inte minns några bråk från tiden då vi var små.
Eller man tänker tillbaka på en händelse eller period med längtan i minnet.
För den var så vacker.
Skit samma att den också var plågsam eller jobbig.
Det minns man inte.
Det har man liksom sorterat bort.
Det gäller väl att spara godbitarna, det man vill ta med sig och spara i hjärtat.

När jag tittar på bilderna från vår semester, som alla är tagna typ de tre sista dagarna,
när semesterkänslan på nått sätt äntligen, till slut, infann sig.
Då ser det ut som en underbar semester.
Där syns inga spår av oro, tårar, rädsla eller sjukhus.
Möjligtvis i mina trötta ögon.

Men mest ser det ut som den semestern, som jag längtade efter.
Och som jag så innerligt behövde.
När jag tittar på bilderna ser jag allt det där.
Lugnet, värmen, skratten, harmonin och glädjen.
Även om det är för nära inpå för att jag ska kunna lura mig själv att tro att det verkligen var så. Eller bara så.

Men vem vet, om några år kanske det går.
Om några år kanske det är just så jag kommer minnas och se tillbaka på den.

Man kan ju på ett sätt hoppas.
Även om smärtan kan få skymtas, som en påminnelse om hur stor kärleken kan vara.
Men längre fram, långt fram, vill jag tänka tillbaka på Thailand och våra veckor och minnas detta: