Och ödmjukhet.
Jag känner tacksamhet över vart livet fört mig.
Hit. Mitt i en kris.
Det är här jag växer och det är här, i detta, jag kommer hitta hem.
Jag omhuldas av en ny värld, ett nytt tänk och hela mitt väsen vill dit.
Nya klokheter slår mig hela tiden och jag vill skriva ner dom allihop.
För att inte glömma.
För att kunna plocka fram dom när de behövs.
Jag tänker och blir ibland rädd för att jag grubblar sönder livet.
Och glömmer leva det.
Min inre lista över livet blir längre och tydligare, men inte mycket försvinner från den där listan.
Inte mycket prickas av.
Förstår ni?
Vi grubblar och analyserar och väntar.
Väntar på framtiden och tänker att den kommer innehålla allt det där vi vill ha.
Bara så där.
Vem lurar vi?
Framtiden är nu. Nu, precis i denna stunden och är allt vi har.
Vi räds de stora förändringar som vi inte orkar genomföra, och glömmer då de små justeringar som vi däremot orkar, om vi bara sett dom.
De små justeringar som kan ge kraft och energi till att faktiskt förverkliga de stora.
Det är dags nu.
Jag känner stolthet över de framsteg jag gör. Över styrkan jag hittar inom mig.
Över hoppet som växer inom mig likt våren utanför mitt fönster.
Det blir bra. Det känns så i hjärtat.
Att följa sin instinkt och sitt hjärta och inte låta alla beslut gå varvet upp via hjärnan, där invanda mönster och beteende säger stopp.
Så kan du inte göra.
Det kan jag visst.
Det är nya tider nu nämligen.
Hjärtats tid är här.
Min tid.
