Måttet är rågat och jag är lite förbannad

Idag sitter jag mest stilla.
Funderar på vad jag gör för fel.
Dricker te i massor och försöker så gott jag kan behandla bort min halsfluss som kom precis när den som mest inte fick komma.
Inte för att en sådan någonsin är välkommen.
Men ni fattar.
Ibland passar det så himla illa.

På torsdag åker vi.
Åt helvete med oro, halsfluss, urinvägsinfektion, stress, för lite sömn, tårkanalsinfektion, trötthet och allt annat skit som vi tampats med de sista veckorna.

Nu vill jag ha lugn. Nu vill jag skratta med min familj. Jag vill andas in varm och vänlig luft och känna ro i mitt bröst. Och jag vill ha friska barn och föräldrar.

Hör ni det där uppe?

För tusan.
Vi förtjänar det.
Faktiskt.

Utan drömmar vissnar själen

Vattnet porlar i poolen, på ett nästan meditativt sätt.

Jag hör vinden som susar och andras barn som skrattar.

Idag lyssnar jag på vad min kropp och min själ säger till mig.

Vila.

Familjen har åkt till nöjeslandet på andra sidan sundet och svårigheten med att fortfarande inte helt avslappnat kunna lita på att mannen är kapabel att själv ha koll på två killar, försöker jag ignorera.

Men inser att jag verkligen måste gå i botten med den känslan.

Den är inte vidare bra.

Jag ligger ute i soffan, i skuggan, och lyssnar på sommarprat jag sparat.

Jag lyssnar när dom pratar om mens och skam och om liv och död och framför allt det sista får mig att leta fram detta blogginlägg som jag sparat ner på min telefon.

Och som jag läser om och om igen, när jag behöver påminnas.

Det är en uppmaning till er alla. 

Läs det. 

Ta in det. 

Och börja drömma.

Hur galet och stort ni än vill. 

Bara ni gör det.

Det är så lätt att glömma bort och det är så lätt att begränsa sig i sina drömmar.

Att bara drömma det realistiska.

Men vem säger att det måste stanna där?

Drömmer man inte utanför boxen, kommer man aldrig ur den.

Idag måste jag påminna mig själv, när det är lite motigt.

Att just, drömma.

För utan drömmar vissnar själen.

Med sköra ben och en osäkerhet i bröstet

Det är med sköra ben och ostadig blick jag går framåt.
Vissa dagar är det så.
Hur man kommer tillbaka efter en utbrändhet är inte helt självklart eller enkelt.
Det finns ingen magisk trollformel, ingen manual eller rätt väg.
Den ser olika ut för alla.
Antagligen beroende på anledningarna till man hamnade där.

När man kommit en bit, när man kravlat sig ur det djupaste hålet och man ska börja leva, lite så där, nästan som vanligt, igen.
Det är då osäkerheten slår till.

Det svåra, att lita på sig själv igen.
På sin förmåga och sin styrka.
Att sluta se sig själv som skör eller som ett offer.
När rädslan för att trilla tillbaka, kanske ännu hårdare, ständigt följer en som en tråkig skugga.
När man känner efter lite för mycket hela tiden.
Att hitta balansen som både för en framåt men inte för fort eller för hårt.
Men ändå framåt.

Hur vet man?

Jag vill varmt rekommendera denna bloggen som gett mig många svar, insikter och information. Den har väckt frågor och funderingar, tröstat och uppmuntrat.

För det är genom att dela varandras öden och erfarenheter, genom att våga prata och berätta, som vi växer.
Det är tillsammans, man lättast tar dom där, livsviktiga, stegen framåt.

Barnet där nånstans, långt inne

Jag tänker ibland på hur allt går igen.
Hur man genom sina barn ser sig själv.
Som man var Då.
För länge sedan.
Jag måste ibland påminna mig själv om vad som var viktigt för mig då och hur jag tänkte.

För då och då känner jag igen mig själv i min stora pojke.
Och jag ser mina föräldrar i mig själv.
Att jag i vissa situationer svarar som mina föräldrar gjorde.
Eller antagligen är det bara en vuxens respons.

Jag måste påminna mig om frustrationen jag kände. Då.
För att jag inte fick det gehör jag ville och för att dom inte såg eller hörde det jag gjorde.
Inte kände. Det jag kände.

Oftast var det tydligast när det kom till musik.
Som för mig var (och är) en livsviktig ingrediens för min själs utveckling.
Och som jag märker är detsamma nu, för min son.

Han lär sig sångtexter, varenda ord, utantill.
Varenda fras och nyansering sitter där. Med inlevelse.
Precis som det gjorde för mig.
Det var mer än bara musik.
Större än så.
Det var energi, beröring, näring och eufori.
För själen.
Och är det fortfarande.

Men alla fall, ibland kommer min pojke och vill att jag ska lyssna på nån låt som han tycker är såååå himla bra.
Han sjunger med i texten och jag ser på honom hur den berör något djupt inom honom.
Hur starkt han känner för den.
Jag låtsas lyssna samtidigt som jag plockar undan disken, sorterar tvätt eller läser en tidning.
Säger någon lam kommentar om att, visst den var bra.
Men egentligen har jag inte lyssnat alls.

Och jag kommer på mig själv med att tänka, minnas tillbaka, hur frustrerande det var när man själv blev så berörd av något och sedan fick en likgiltig reaktion tillbaka.

MEN, hör ni inte?!?!
Känner ni inte hur det känns inom er?
Hur kan ni INTE känna?
Jag minns det speciellt när jag lyssnade mycket på denna låten.
På texten som kommer efter några minuters tystnad.
Den dolda texten, i slutet.
Och hur starkt jag kände för den.

Att påminna sig själv hur det var att vara barn, är livsviktigt.
Jag önskar att vi alla kunde vara mer som barn, då och då.
Orädda, naiva, fulla med hopp och godhet.

Så fin världen skulle vara då.

Rummet som är mitt

Mitt i detta kaos av saker fylls jag på.
I Rummet.
Där mina tyger finns.
Och mina band, saxar, pärlor och papper.
Bland foton som berättar en historia och gamla brev som bär minnen.
Bland knappar och trådrullar, nålar och kreativitet.

En hög med kläder jag börjat sy men aldrig avslutat.
Andra loppis kläder som väntar på att justeras.
Minnen från någon fest hänger kvar.
Galgar jag gjort extra fina och sådana som väntar på att bli det.
I skåpet finns lådor med gömda skatter.

Där finns en historia och ett förflutet.
Bland nytt finns mycket gammalt.
En stor del av min mormors hantverk, syverk, mallar, idéer och påbörjade projekt.
Sånt som hon aldrig blev färdigt med och sånt som hon blev färdigt med men som samlades på hög.
Hon var sådan.
Som gärna samlade på hög.
Och nu ligger det här hos mig.
I mitt skåp.
Ett arv.

Det är fint att vara här inne.
Även om det för det mesta är rörigt, stökigt.
Och så där.
Som det är.
Så är det här inne jag blir glad.
Bland färger och fina saker.
Saker som har ett hjärta, en själ och något att berätta.
Saker från mitt liv.

 

Hej onsdag, en gnutta vemod och en soffa

När sommaren tar en paus kryper jag upp i soffan med Kristian Gidlunds bok.
Jag inväntar fortfarande rätt tillfälle att lyssna på hans sommarprat.
Boken får mig att vilja skrika rakt ut och jag klarar bara av att läsa några sidor i taget.
För jag blir fylld av så många starka överväldigande känslor, att det till slut blir outhärdligt.
Men med huset fullt av barn blir det av naturliga skäl ändå ganska många pauser.

Soffan kom hem idag, den jag köpte på loppis förra veckan, och som jag absolut inte har någon plats till.
Den gör sig fin vid lavendeln i trädgården, även om den inte kan stå där.
Jag har verkligen ingen plan för den och blir lite ledsen när jag tänker att den kanske måste stå ute hela vintern.
Men en 2 meter lång kökssoffa är svår att ställa i ett hörn så där bara.

Barnen är lite uttråkade och en köra-iväg-fika är utlovad i eftermiddag.

Jag tar en runda i trädgården, plockar vissna blommor, tittar efter nya bär och tar in lugnet på gården där det igår kväll var liv, kramar och skratt, både bland barn och deras föräldrar.
Det är fint sådana kvällar.
Jag huttrar till lite och hoppas att vinden ska svepa bort mitt vemod.

Imorgon kör vi sommar igen va?

Stjärnstänk och en viktig bok

Idag vill jag helst lägga huvudet på fluffiga kuddar, linda in mig i svala täcken och sila solen genom de skiraste av tyger.
Och ha någon bredvid mig som viskar finheter och betryggande ord.
Som att allt är som det ska.
Och att allt bara blir bättre.
Någon som lindar bomull om hjärtat och med lätt hand kastar små stjärnstänk in i min själ.

Men istället väntar undanplockning deluxe av stökigt hus, målning av loppispall och snart, hämta lillebror efter hans allra sista dag på dagis.
Det är stort.
Antagligen större för mig än för honom.
Vi firar med glass, ballonger och fanfarer.
Och de mjukaste av kramar.

En fin helg vill jag önska er.
Jag kommer försöka stjäla små stunder, eller så många jag kan, åt att läsa Kristian Gidlunds bok som trillade ner i brevlådan precis.

Hej.

Om att välja livet. Fullt ut.

Ingen ser det på mig.
Det syns inte på mitt leende, hur jag rör mig eller vad jag säger.

Ingen kan veta.
Förutom jag. Som känner allt inom mig.

Det svåra med att ta nästa steg framåt.
Varje steg är en egen liten avgrund.
Varje steg kräver hela min kropp och sinnes ansträngning, fokusering och benhårda vilja.
Det som för andra är självklart.
Och som var det för mig också, för några månader sedan.
Är idag oändliga och livsavgörande utmaningar.

Nu vill jag tillbaka.
Nu vill jag välja livet, fullt ut.
Som det är menat att jag ska leva.
Inte med rädslan som vägledare.
Utan hoppet, nyfikenheten och kärleken.
Över livet.
Led mig dit.
Håll mig i handen, tillsammans tar vi steg för steg.