Den där helgen som gick

Idag är det en sådan där måndag, igen.
Kanske måndagar är så bara.
Men hösten kryper sig på allt mer och jag hänger inte med.
Fryser i min allt för tunna jacka och är helt oförberedd när regnet börjar falla.

Jag har haft en helg med trötta ögon.
Ögon som inte riktigt velat vara vakna utan hellre velat vila.
Som känts svullna och så där, gråtiga.

Kanske var det fredagens fotoutställning som satte tonen.
Den med Kristian Gidlund.
Som fick tårarna att rinna och tankarna att vandra.
Hans namn kan aldrig sägas tillräckligt ofta, hans liv och hans historia borde finnas kvar inom alla som en evig påminnelse.

Livet.

Jag rensar bland pappershögar och hittar en artikel jag rivit ut.
Varför är det så viktigt? heter den och jag uppmanar er att läsa den här.
Allt för sällan frågar vi oss själva, varför.
Varför vi lever som vi gör, varför vi tar de beslut vi tar.
Varför vi inte tar de beslut vi skulle vilja eller skulle behöva.
Klart tänkvärt.

Jag har en längtan inom mig om att få resa iväg, med ensamheten som sällskap.
Sitta nånstans med en värmande sol i ansiktet och en kaffe i handen.
Och ett främmande språk runt om mig.
Betrakta människor och livet.
Och mig själv.

Det är också något vi gör allt för sällan.
Betraktar oss själva.
Tittar oss i spegeln och verkligen s.e.r. vem som tittar tillbaka.
Vågar möta blicken, den som representerar vår själ.
Och till slut, när vi ser den, känner den, ställer oss just den där frågan.

Varför.

Vägen som bara är min. Och bara din.

Den trillar ner som en tegelsten i huvudet.
Insikten.
Och jag önskar att jag kunde berätta det för dig.

Önskade att jag kunde säga, att jag förstår precis.
Det gör jag.
Det är ju du som är klok.
Kanske klokare än jag, när jag tänker efter.

Jag gråter lite idag, men hoppas att det ska räcka sen.
För jag vet ju att allt är precis som det ska vara.
Att allt säkert följer planen. Den osynliga.

Jag vill så mycket och ber om så mycket.
Ha överseende.

Jag hade visst inte kommit så långt på vägen, som jag trodde.
Men ändå tillräckligt långt för att inse att jag inte hade det.
Om ni förstår.

Ibland är det jobbigt att prata i gåtor, ibland vill man bara säga precis som det är.
Få det ur sig och känna sig ren inombords.
Varför ska det vara så svårt?

Jag tänker och känner och minns.
Ögonblick som blir till evighet.
Och jag tänker på nedanstående ord.
Att vi alla måste lära oss att gå ensamma.
Oavsett om vi har någon att hålla i handen eller inte.

Hon som vet mer än jag

Jag letar sånger till oss att sjunga.
Svenska sånger, och hittar den otroligt vackra Du liv med Sofia Karlsson.
Den går om och om igen, i mitt huvud och i högtalarna.
Den hade passat oss så bra och jag hoppas att vi kan sjunga den någongång.
Innerligt och ljuvligt och med känslorna utanför kroppen.

Jag andas tacksamhet och hopp och tror att jag har en alldeles egen ängel som vakar över mig.

På onsdagar sätter jag händerna i våt lera tillsammans med en av mina finaste vänner och ett dussin pensionärstanter.
Som jag längtat efter det.
Saknat det.
Det väcker minnen, underbara och plågsamma.
Minnen om henne.
Den vackraste stjärnan på himlen.
Jag saknar henne, speciellt mycket med den där leran på händerna.
Kanske är det hon som vakar över mig ändå?

Hon som en gång var den som kände mig bäst.
Kanske gör hon det även nu?
Fast på ett annat sätt.
Kanske det är hon som viskar klokheter och visdomar i mitt öra.
Kanske hon läser min själ och lyssnar på mitt hjärta, bättre än jag själv gör.
Och hjälper mig dit.
Fram på vägen, över broar, avgrunder och ängar.

Jag hoppas det är så.
Det är i alla fall en känsla som ger mig trygghet och lugn.
Att tro att vi nånstans ändå fortfarande är de där bästa vännerna.
Himmel och jord mellan oss.
Men ändå.
Precis här, bredvid.

Att veta sitt eget värde

En grå måndag som hänger lite tungt inombords.
Jag går tillbaka till jobbet, om så bara för en timme.
Försöker logga in på datorn utan vidare resultat, tar en morgonfika istället, med alla de som vill mig så väl.

Att tillhöra ett sammanhang igen.
Skrämmer mig.
Tröstar mig.
Men nog är det viktigt, att känna att man hör hemma någonstans, hör ihop.
Med någon.
Med något.

Men vikten av att få välja sammanhang själv är livsavgörande.
Att inte bli tvingad in i något som själen säger nej till.
Att inte stanna i något som hjärtat inte mår bra av.
Utan att våga höja hakan lite så där extra och säga att nej, detta funkar inte för mig längre.
Jag vill försöka hitta ett nytt, annat, sammanhang.
Att tillhöra.
Där själen får hoppa jämnfota då och då och där ljuset kan blända mig, även en gråmulen måndag.

Respect yourself enough  
to walk away
from anyone or anything 
that no longer serves you,
grows you, 
or makes you happy

Jag träffade en ny vän igår, den här fina människan.
Som jag beundrat och tyckt om så länge.
Stark, vacker och med en själ att förtrollas av.
Det fina med denna världen.
Och slås av värmen som finns runtomkring oss, hos människor vi inte känner, men som är precis som vi.
Och slås också av att på ett annat sätt nu, veta vem jag är, vad jag har att erbjuda.
Vad jag vill och vad jag känner.
Och att faktiskt, vara förbannat nöjd med det.

Om att känna sig som en usel förälder

Han kan gråta som ingen annan.
Min stora pojke.
Så där, teatergråta, fast med riktiga tårar.
Och göra sitt ansikte så ynkligt så att det mest bestämda beslut börjar vakla.
Han trillar ihop, liksom som i slowmotion, och pressar fram alla tårar han kan.
Drama queen tänker jag för en kort sekund.
Usla mamma tänker jag i nästa...

Han kan ju omöjligt förstå.
Hur en förkyld, trött, utmattad och precis-återhämtat-sig-från-utbrändhet, mamma mår och känner.
Och resonerar.
Att just idag orkar hon bara inte.
Fixa, köra, stressa, dra med ovillig lillebror, hjälpa till med skor, tejp, benskydd, vattenflaska, rätt kläder.
För henne är det faktiskt bara en fotbollsträning.
Bland så många. Ingen stor grej.
För honom är det en värld som rasar.
En chans mindre att bli som Zlatan.
För honom är det allt.
Kontraster.

Det här med aktiviteter på vardagskvällar är ett ständigt gissel.
Man vill ju att dom ska göra allt det där dom själva vill.
Man vill ge dom chansen.
Hitta sin grej.
Men när man själv går på sparlåga och bara. vill. vara. hemma. en. enda. kväll.
Då blir det svårt.
Konflikt.
Känslan smyger sig på, du är en egoistisk mamma!

Men så ekar de kloka orden i bakhuvudet... är mamma lycklig, är barnen lyckliga.
En sur, trött och gnällig mamma blir inget bra.
Och idag vill hon bara vara.
Njuta av kvällssolen, kanske börja på en ny bok, hinna med kvällsmat och kvällsbok utan flåset i nacken.
Ja ni fattar. Lugn och ro.

Jag tröstar mig med tanken att det faktiskt är så att barn oftast, eller alltid, existerar här och nu.
Endast.
Även den mest katastrofala grej är liksom glömd en stund efter.
Så förhoppningsvis när han vaknar imorgon, är det just som för mig.
Bara en fotbollsträning han missade.

Jag håller mitt innersta nära idag

Idag kryper jag in i denna ljuvliga bohemiska dröm.
Det är en sådan måndag.
Då jag mest vill ägna mig åt drömmar och längtan.

Jag lyssnar på Wolf med First Aid Kit, om och om igen, i träningssyfte.
På onsdag ska jag och mina Lilies sjunga den på en minneskonsert för Anna Lindh.
Jag är stolt. Och lite rörd.

Men jag smyger in denna också, väldigt många gånger.
För minnena.
Och för att längtan har tagit plats i mitt bröst.
Under en tågresa för länge sedan höll denna mig nära.
Och gör det fortfarande.

Jag tänker på det magiska med att skriva.
Den läkande processen.
Och vad det väcker, hos en själv och hos andra.
Snubblade på dessa rader:

"When reading, we don´t fall in love with the characters appearance.
We fall in love with their words, their thoughts, and their hearts.
We fall in love with their souls".

Tror det är därför orden, det skrivna ordet, trollbinder mig.
Där finns något så vackert och innerligt.
Något romantiskt och äkta.
Som jag vill komma åt.
När man vågar blotta sitt inre och släppa fram det som betyder något, på riktigt.

Med blicken långt borta

Jag är flickan med den frånvarande blicken.
Hon som aldrig riktigt är där.
Som låtsas hänga med och förstå.
Men, ändå. Är någon annanstans.

Jag är hon som spelar enligt reglerna men svär över spelplanen, tyst inombords.
Hon som oftast säger ja, men, egentligen menar nej.

Hon som har huvudet uppe bland molnen, allt för oftast.
Istället för här nere på jorden.
För ovan molnen är himlen blå och där skiner alltid solen.
Ovanför molnen slår drömmar in.
Där händer det omöjliga.
Det vackra.

Med ena foten i drömmarnas magiska värld kan hon vara svår att nå.
För vissa.
För dom som inte känner hennes själ.
Som inte förstår vad den innehåller eller vad den brinner för.
Dom som inte ser vad hon ser.


Men så plötsligt kommer det någon som bara.
Ser.
Känner.
Vet.
Förstår.
Brinner.
Vill.

Det är då blicken vaknar.
Himlen flyttar ner till jorden och allt känns bara så där.
Fint.

Om att tappa ett linsskydd

På måndagen packar jag väskan med min bok, både den att läsa i och den att skriva i, och lite mat.
Också min kamera.
Åker till tystnaden. Till vågorna, suset och ensamheten.
Till huset som är sommar.

Där sätter jag på radion och kokar kaffe på gammalt vis.
Och dricker det, utan mjölk.
Jag tar på mig mammas fleecetröja och går ner till havet.


På en öde strand sköljs lugnet in.
Inom mig.
Det som behövs tillsammans med hoppet.

Jag försöker fånga tystnaden och den friska sensommar vinden.
Bilder jag kan spara.
Men har mycket att lära när det kommer till min kamera.
Jag vill så mycket, och ber om så mycket.
Och hoppas att gudarna har överseende med mig.


Nånstans på vägen tillbaka tappar jag linsskyddet till min kamera.
Jag svär inombords och går ett litet varv för att leta.
Men det är borta.
Senare kommer insikten till mig, att det kanske inte bara är ett borttappat linsskydd.
Utan att jag även nånstans här nu, i livet, ska ta av det där skyddet som jag hållit så nära.
Riva mentala murar och låta livet blända mig.
Precis som det är. Och precis som det ska.

Jag viskar ett tyst avsked, plockar med mig några minnen från naturen, stänger av kaffekokaren och radion och släcker några lampor.
Åker tillbaka till staden, trafiken och bullret.
Med ny energi och påfyllt lugn.

Och en kamera utan linsskydd.