Jag plockar höstblommor till dig

Grattis på din födelsedag pappa.

Jag undrar om du firas uppe i himlen.
Om det finns ballonger och tårta.
Om det dukas upp ett oändligt långbord, vitt, fluffigt och vackert.

Jag gissar inte.
Åren som Lars Gunnar Wilhelm på denna planeten i det livet du levde, med denna dag som födelsedag, upphör nog på nått sätt när man hamnar uppe bland molnen.

Tänker jag.

Men jag ska fira dig på de sätt jag kan idag lilla pappa.
Jag promenerar bort till dig, samlar ihop det vackra jag hittar på vägen.
För vet du pappa, det är en underbar höst vi har i år, mild och varm,
blommor står kvar,
hallon och smultron fortsätter att mogna,
och till och med lavendeln blommar lite på nytt i rabatten utanför.
Jag samlar ihop det vackraste jag hittar och kommer bort.
På bänken viskar jag mina hemligheter till dig och tänker att du nog förstår.
Jag sitter där en stund och du håller mig i handen.
Och jag håller din.

Du och jag pappa, visst var det lite så?
Med samma tankar och samma sätt.
Jag saknar dig.

Men det är okej.
Man får lov att sakna, och det får lov att göra lite ont.
Det betyder bara att man en gång älskade.
Men livet går vidare.
Och det är också okej.

Jag reser mig upp och lämnar platsen.
Men du följer med mig.
Det är det bästa, för bland saknad och sorg, bor också minnena.
Och dom försvinner aldrig.

Wake up call

Jag glömmer bort mig själv för ett tag.
Kanske är det en medveten flykt, för att jag behöver en sådan.
För att jag är trött på mig själv och mina tankar.
Men det slår mig att jag den senaste tiden funnit mig själv tittandes eller läsandes, historier, alla baserade på någon sorts verklighet, med människoöden som liksom får mitt hjärta att brista, eller alla fall gråta.
Som tar fokus bort från min egen verklighet.

En livstid som utkämpas och levs i motvind.
Mot fördomar, hat, okunskap.
Sorg större än vad mitt förstånd säkert kan förstå.
Kärlekshistorier vackrare och starkare än ord kan beskriva.
Men igen, som möter hinder efter hinder, tills dess kraft har förtvinat och lämnat en urarmad och livlös själ.
Eller mannen som ligger totalförlamad och tvingas leva vidare i en kropp han så innerligt vill lämna.

Livet, som vi inte vet nånting om.
Kan bli så där.
För var och en av oss.
Orättvist. Omänskligt. Ovärdigt.
Det påminner mig om att mina egna problem och tankar, faktiskt går att hitta lösningar på.
Det är så lätt att glömma, så lätt att gräva ner sig själv i en allt för djup grop, och inte ha en aning om hur man ska ta sig upp.
Att tappa perspektivet.

Men.
Jag har en kropp som bär mig och som utför underverk varje dag.
Jag har ett hjärta och en själ som slår hoppfullt för kärleken som finns inom mig.
Och jag lever i en tid och på en plats där det finns förståelse och acceptens för individualitet och olikheter.
Vägen ligger ju redan där, utrullad och klar.
Det är bara jag som ska förstå det, se det och våga ta det första steget.

Ibland vill jag ruska om mig själv och säga, skärp dig!
Det är inte synd om dig och det är för tusan bara du som kan hjälpa dig själv.
Tänk, vilken fantastisk möjlighet, vilken gåva.
Att faktiskt ha den makten själv.
Att liksom ändå innerst inne veta, att det är helt upp till dig, och till mig, och bestämma hur livet ska se ut.


There is no passion to be found 
in settling for a life
that is less than the one
you are capable of living.

- Nelson Mandela

När det enkla blir det viktigaste

Jag funderar på om det har med åldern att göra.
Denna växande känsla.
Detta behov.
Av att göra gott.
Att sprida värme och kärlek och att kunna göra skillnad.

Är det för att jag närmar mig nästa jämna siffra, i livet?
Eller är det ett resultat av allt jag gått igenom det sista året?
Antagligen båda.

Men oj vad den tar fäste inom mig.
Viljan att komma bort från det ytliga, oviktiga.
Betydelselösa.
Bort från status och prestige, från vardagshets och livsstress.
Avundsjuka och jämförelser.

Jag vill hitta livet där tid värderas högst.
Tid för det som gör oss lyckliga.
Där tacksamheten råder och ödmjukheten styr.
Där vi aldrig vill sluta utvecklas.
Där vi vågar ifrågasätta våra val och våra beslut.
Vågar titta utanför ramen och normen.
Och där göra gott för andra blir viktigare än att ta allt själv.

Jag vill vakna på morgonen med känslan av att min närvaro i nuet gör skillnad.
För andra.
Jag vill gå i mjuka kläder och med ett varmt hjärta.
Vill omge mig med änglar och goda energier.
Bland människor som vill mig väl.
Omges av skratt och vänlighet.
Kärlek.
Värme.
Gemenskap.

Kanske låter det som en klyscha.
Men.
Är det inte dags att vi alla försöker göra vad vi kan?
För att världen ska bli en bättre plats.
För de svaga, de utsatta, sjuka eller bara för personen bredvid dig.
För dina barn, för mina barn, för mig och inte minst.
För dig själv.

Det är aldrig försent.
Glöm inte det.

Att låta hjärtat vila

Ibland händer det att man måste ändra fokus och rikta blicken lite mer åt ett annat håll.

Oftast kommer den uppenbarelsen lite så där, oväntat kanske.

Lite som tegelstenen, men inte lika hårt.

Idag fylls jag av vemod, undran och konstigt nog, sen, ett driv.

Jag vet ju hur jag vill ha det, vad jag drömmer om, även om jag har svårt att säga det högt.

När folk frågar.

Men. 

Jag vet.

Nu riktar jag blicken dit.

Baskemej gör jag det.

Bort från hjärtats sårbara hinna som så lätt skrapas upp.

Nu får det vila lite.

Återhämta sig.

Nu riktar jag energin på hjärnans vilja, på planer och strategier och vägar.

För att komma dit, till en av drömmarna.

Och väl där, eller kanske nånstans på vägen, väcker jag liv i det där hjärtat igen.

Jag lovar.