Sometimes the healing is in the aching

Det finns något vackert i människor som varit igenom krig.
Deras egna krig.
Där benen slagits undan för dom.
En gång. Två gånger.
Kanske tre.
Men ändå. Står dom där.
Med rak rygg och fast blick.
En vilja och en kraft.
Vackra.

Jag har en sådan vän.
Och är så tacksam för att jag får ha henne i mitt liv.
Hon lär mig att vi alla är så mycket starkare än vi tror.
Kanske hon inte vet hur mycket hon inspirerar mig.
Hur mycket jag lär mig.
En dag ska jag berätta det för henne.

Det senaste året har jag tvivlat både en, två, tre och fyra gånger på min egen styrka.
När något annat inom mig tagit över.
Gjort mig svag och fått mig att känna mig allt annat än stark.
Jag har känt mig nedbruten och förtvivlad ibland.
Som om jag inte har någon kontroll över min kropp och mitt sinne.
Men ändå.

Jag reser mig, hittar andra vägar, söker svar på nya ställen, släpper fram nya känslor och nya sidor.
Av mig själv.
Söker mig till nya människor och hittar ett annat värde i gamla.
Provar på sådant jag drömt om, men inte vågat innan.
Omvärderar mina gamla uppfattningar och går på små snirkliga vägar utanför dom förväntade.
Sakta sakta, små steg.

Ibland syns det inte på en människa att hon eller han befinner sig i ett krig.
Oftast kanske kriget pågår i det tysta, inom oss.
Den svåraste striden.
Den där ingen medicin hjälper, eller någon läkare kan ge oss svaren.
Utan vi helt enkelt måste bli vår egen läkare och hitta vår egna medicin.
Våra egna svar.
Striden som bara vi själva kan lösa.

Ibland är svaren uppenbara men svåra att genomföra.
Andra gånger är dom diffusa och odefinierbara.
Men att resa sig ur elden och veta att man kommer överleva, det ger styrka och kraft.
Det ger mod.
Att möta nästa kamp, nästa strid.
Nästa krig.

För livet är så.
Krigen är en del av att leva.
Överleva.
Vissa hade man kanske velat vara utan.
Men om inget annat för dom oss närmre oss själva och lär oss förstå vår egen kapacitet.
Vår storhet och vårt syfte.

Vi har alla en krigare inom oss.
Släpp fram honom när det behövs.
Slåss för dig själv, för ingen är viktigare än du.
Men våga också överlämna dig till någon annan.
Våga ta emot hjälp och våga släppa in någon i ditt inre.
Låt dom hjälpa dig läka.
Sakta sakta, små steg.

Och ärren som blir kvar.
Dom gör dig bara vackrare.
Dom berättar en historia.

Din historia.

När jag drömmer....

Det knarrar under mina fötter, golvet viskar om fotsteg som gått här långt innan min tid.
Kanske någon med samma drömmar som jag.
Kanske till och med jag.
Ett annat liv.

Det känns behagligt och varmt och jag behöver inte ha några skor på mig.
Jag känner varje vrå så väl.
Jag har själv varit med och skapat.
Detta.
Det finns kärlek i väggarna och i luften.
Vi som är här vill varandra väl.
Ömhet, ödmjukhet, tillit och värme.
För varandra.
Vi delar samma dröm.

Mitt hår är samlat i en slarvig fläta och kjolen smeker mina bruna sommarben.
Jag har en känsla av lycka i mitt bröst.
En känsla av att jag är hemma.
I mig själv och i livet.

Blickarna jag möter är vänliga.
Liksinnade och förstående.
Vi är alla på samma plats.
Vi hungrar alla efter samma sak.
Att få ge, och att få ta emot.

Några har sjunkit ner i en skön soffa.
Med fnitter och skratt nära till hands.
Och nybakad fika på bordet.
Andra sitter ensamma i en fåtölj.
Försjunkna i en bok, som bara fanns där.
Men som var precis rätt.

För så är det här.
Precis rätt.

I högtalarna spelas det som berör och skänker lugn.
Det som smeker men inte tar över.
Det som liksom binder ihop allting.
Ibland stannar jag till i sinnet och bara.
Lyssnar.

Längre bort, ut från ett rum, kommer det en kvinna som ser ut att bära på en hemlighet.
Hon ler finurligt och ser ut som om hon löst ett mysterium.
Men inte riktigt vågar tro på det.
Men jag lovar dig min vän, det är sant.
Det kan och är precis så bra.
Tro på det bara.

Jag drar min hand över borden.
Och över hyllplanen där det vackra finns.
Det som får mina sinnen att vakna och skratta.
Som skänker mig den där tillfredsställelsen jag inte hittat någon annanstans.
Fast jag försökt.
Tro mig, jag har försökt, trott och kämpat.
Blundat och gått vidare.

Men till slut kommer man alltid dit.
Där det är menat.

Hit.
Ett ställe där jag kan vara jag.
Och du kan vara du.
Där rätt eller fel inte existerar,
och där änglarna blåser stjärnstoft över de som går in genom dörren.

Jag viskar er godheter värda att upptäcka

Som med musik där andras ord blir mina, målar det skrivna ordet i böcker mitt inre med färgrika färger och ger näring åt min själ.

Jag slukar böcker från pärm till pärm om kärlek, andlighet och om livet.
Och lyssnar på musik där det finns ett hjärta och en innerlighet.

Jag fick av en god vän möjligheten att ta del av en hel värld av klokhet och kunskap.
Här kan jag lyssna på de som vet mer än jag, och läsa ord som ristar in små spår i min själ.
Allt samlat på en plats.
Lite som en stor gottepåse att dyka ner i.
En väl värd investering som kommer betala tillbaka sig, både i plånboken och i själen.
Är ni nyfikna kan ni läsa mer här. Och jag hjälper er gärna, lämna en kommentar så fall.
En gåva från mig till dig, för bra för att inte sprida, tänker jag.
Världen behöver mer godhet och hjärta.
Så är det.

Och var är bäst att börja, om inte med sig själv?

Bättre än ord

"When someone ask you to listen to a song,
it´s because the lyrics mean everything
they´re trying to say to you."

När jag är tom på ord, när dom inte kommer fram,
vänder jag mig ännu mer till musiken.
Där kan känslorna explodera, där kan jag blotta mig, identifiera mig och hänge mig.
Utan att behöva fundera på om det är rätt eller fel.
Utan att leta efter orden.
Dom finns redan där, skrivna av någon annan.
Men ändå mina.

Mitt sätt att överleva.
Att leva.
Andas.

Just nu är det mycket Angus & Julia som masserar min själ med sina sköna toner, som denna.
Tack Eva,.... du ligger bra till i mitt hjärta just nu.

Vilka är era favoriter?