I can fall in love with the sound of words

Jag förälskar mig i ord.
Väldigt ofta.
Och tror inte att jag skulle kunna leva utan dom.
Ord till toner av musik.
Och ord i tystnad.
Även de som aldrig uttalas men ändå sägs.
Som går att läsa i någons blick eller handling.

Jag slukar böcker som har något viktigt att säga.
Som kan lära mig någonting.
Och gör små vik i nederkanten på bladen med de där alldeles speciella klokheterna.
De som jag vill återvända till.

Jag hittar oftast favoritorden hos denna kvinna.
Herregud.
Hennes ord och uppenbarelse är något av det vackraste jag sett.

Jag har människor i min närhet vars ord vält omkull mig.
Fått mig att tappa fattningen.
Och förståndet, kanske.
Men det är fint så.

Att tappa förståndet.
Att ge sig hän åt känslor som väcks.
Jag vill ha det så.
Jag vill höra ord som får mig att känna någonting.
Som tänder eldar och skapar röra.

Sen finns det dikter som blir till musik.
Ord som tonsätts.
Inte bara i mitt huvud, utan faktiskt på riktigt.
Som denna.
Jag har gått inunder stjärnor för att komma fri till dig.
Att gå inunder stjärnor, att vara någon som ser de där stjärnorna.
Möjligheterna.
Oändligheterna.

Jag förälskar mig i människor som gör det.
Som ser stjärnorna.
Som tror på dom.
På någonting.
Och följer det.

Jag förälskar mig i de som tar sig tid.
För orden.
Mellan människor.
Från en mun till en annan.
Och ser banden de kan skapa.
Mellan en själ till en annan.

Ordets makt och magi.
Inget kan vara starkare.

Bär inte runt på slarvigt inslagna paket

Andetagen är tunga idag.
Kanske är det regnet utanför.
Jag tar mig inte ur min kimono.
Finner ingen anledning.

Letar runt på Spotify efter ny höstmusik.
Det går så där.
Hittar inget som passar mitt söndagshumör, så jag väljer tystnaden istället.
Allt för sällan väljer vi den.
Tystnaden.

Tänker på ett möte jag haft under veckan.
Med hon som städar upp och erbjuder svar.
Till dom hon tror behöver det.
Det fastnar hos mig och jag funderar mycket på om det finns människor i mitt liv, då eller nu, som jag vill erbjuda svar.
Eller själv ställa frågor till.
Finns det oavslutade relationer?
Finns det ord som borde sägas, innan det är försent?

Stora frågor som kan kräva lite fundering.
Men ganska nödvändigt.
Faktiskt.
Oavsett om ens jordeliv tar slut nu, imorgon eller om fem år.
Oavslutade saker som liksom hänger i luften och omedvetet tynger själen.
Bort med dom.
Lös dom, avsluta dom och packa ner dom med fint papper och snöre i din ryggsäck.
Låt det inte finnas slarvigt inslagda bitar av ditt liv där.
Antingen finns dom framme i ljuset eller så är dom ordentligt inpackade.
Men inga slarvigt inslagna paket.

Frågan får stanna hos mig idag tror jag.
Och får bli en viktig del i hur jag hanterar livet framöver.

Att gå med tydliga steg.
Att göra rätt.
Vara modig.
Inte väva in obekväma svar i vita lögner.

Och framför allt.
Leva så gott det går med en ryggsäck endast fylld av vackert inslagna paket, väl förslutade med de mest skimrande snöre du kan tänka dig.

Att sakna något jag nog aldrig hade

Att känna ruset.
Och att kunna smaka på känslan.
Av att vara hel.

Att tro nånting.
Så starkt.
Känna det i hjärtat.
Och på huden.

Att drömma.
Planera.
Skratta.
Och viska orden...
Tack, innerligt tack.


Till att säga hejdå.
Inombords.
Till något jag kanske aldrig hade.
Eller hade jag?
Jag vet inte.
Längre.

Kanske spelar det ingen roll.
Kanske betyder det allt.

Dagarna som gått har varit starka.
Så nära mina känslor.
Jag känner allt.
Nerverna utanpå skinnet.
Som jag minns hon sa.

Bli en samarit för dig själv nu.
Sa den andra kloka häromdagen.
Jag är det allt för ofta för alla andra.
Och har en hel ryggsäck som kan intyga det.
Men samtidigt, det är ganska fint att vara samarit.
Så länge det inte rinner över för mycket åt ett håll.
Jag är för vänlighet, omtanke och utsträckta händer.
Det är sådan jag vill vara.
Och kommer fortsätta vara.

Så jag går vidare på min väg.
Som jag är.
Tar på mig kängorna.
Kavlar upp ärmarna.
Och ger mig fan på att snart vara framme.

Den värdefulla tid vi fått

När väckarklockan ringer går jag upp och väcker mina barn.
Den ena studsar oftast upp.
Den andra får man ge lite mer tid.
I pyjamasbyxor och nattlinne kör jag dom senare bort till skolbussen.
Bilen vänder hemåt igen och jag tror knappt att det gått en enda dag då jag inte känt tacksamhet över att kunna göra just det.
Köra hem och i tystnad och lugn äta frukost.
Göra det där lilla extra som inte riktigt hinns med på vanliga stressmorgnar.
Tända ljus.
Kanske koka ägg.
Läsa tidningen, inte bara bläddra igenom.
Denna stunden är en av de finaste sakerna med att vara tjänstledig.

Tiden.

Jag värdesätter den så väldigt mycket mer nu.
Och försöker ta mig till vägarna som kommer ge mig och min tid, ett ännu större värde.

Dansa med.

Sa hon igår, när jag var hos henne.
Bråka inte med dina energier.
Bråka inte med ditt kontrakt, som du själv skrivit en gång i tiden.
Dansa med livet.
Med inte mot.
Följ och kämpa inte mot.
Svaren finns där, i dina känslor.
Dom ljuger aldrig.
Dansa med.

Och det verkar så logiskt.
Så rätt.
Jag ska verkligen försöka.

Idag har jag något så ovanligt som en blank dag.
Det har nog inte hänt sen jag började.
Denna nya tid.
Jag ska ta igen gårdagens avsnitt av Homeland.
Och sen ska jag köra ner till havet.
Stugan.
Tystnaden.

En dag

Jag tappade bort mig lite grann i helgen.
Vissa dagar blir så.
När längtan får ta över för mycket.
Jag är inte så bra på det där.
Med längtan. Och spelregler.
Förlåt.

Idag vaknade jag lite mer rationell i sinnet.
Gick iväg och gjorde mig ännu en silverring.
Enkel och slät.
Eftersom jag inte hann göra den klar.
För det ska sättas på något mer.
Som liksom kommer sätta guldkant på den.
Men det får bli nästa gång.
Det där med tålamod och att allt inte kan hända på en gång.

En ständig lärdom.

Väl hemma går jag förbi huset som har ordet F U C K skrivet i fönstret.
En bokstav i varje rum, i varje fönster.
Lite försiktigt rebelliskt så där.
Snackisen i byn.
Säger lite om, just byn.
Tänker jag.
Jag ler lite inombords och viskar heja er.

Jag andas in höstluft och längtar efter stora fönster med djupa fönsterbrädor, som går att sitta i.
Att krypa upp och betrakta världen utanför.
Jag och fönster gillar varandra.
Precis som jag och golv.
Vita trägolv.

En dag.
Försäkrar jag mig om.

En. Dag.