"You´re normally a happy person"

Idag vill jag mest bara säga, hej.

Solen har kommit till oss.
Och till mig.
Jag hittar ny kraft någonstans inom mig.
Nya ljus som tänds.
Nytt hopp.
Och drömmar balanserar någonstans mellan just, dröm och verklighet.

Jag bestämmer själv.

I onsdags gjorde jag något jag aldrig gjort förut.
Och i det, fann jag tröst, pepp och sanningar.

Stundtals spritter det i kroppen.
Det bara gör det.

Och det var mest det jag ville säga idag.

Me myself and I

Ibland funderar jag på bilden jag sänder ut av mig själv och mitt liv, i olika sociala medier.

Den är ofta naken, sann och äkta.

Oftast.

Givetvis finns det annat bakom ytan, som bara är för mig och de som finns i min närhet.

Men ändå.

Det har aldrig varit ett medvetet val eller någon tanke bakom hur jag vill framställa mig.

Det är snarare ett nödvändigt uttryck.

En ventil.

Något jag vill förmedla.

Genom bild och text.

En konstform kanske.

Ibland backar jag i mitt huvud, när rädslan får viska för högt.

Stick inte ut. Blotta inte dig. Var som alla andra.

Men det försvinner ganska fort.

Tack och lov.
Jag vill inte vara som alla andra.

För vet ni?

Jag tycker om mig själv.

Jag tycker om att jag är som jag är.

Att jag vågar skriva från hjärtat.
Att jag ger bitar av mig själv till andra.
Jag tycker om att jag inte är som andra mammor, som min son säger ibland.
Att jag vågar strunta i den färdigstöpta formen av hur en 40-årig tvåbarn mamma borde leva och vara.

Jag tycker om att jag är varm och givmild i mina handlingar.
Och jag är stolt över mig själv och över visdomen jag besitter.
Jag är tacksam för att jag får föra den vidare till mina barn.
Jag hoppas alla fall att dom fångar upp lite på vägen.
Att deras sinnen och hjärtan blir mjuka och accepterande.

De senaste åren har begäret och viljan att göra gott för andra, vuxit inom mig.
Och jag tycker det är fint.
Även i min yrkesroll vill jag känna att jag gör det, och att det även är gott och tillfredställande för mig själv.
Därför är jag så tacksam över att jag får denna tiden nu, med mig själv och i mig själv.
Till att fundera på nya vägar.

Min tid har väl helt enkelt blivit mer värdefull.
Och den insikten har rört om mycket inom mig.
Fått mig att vilja omprioritera, men även att göra helt nya val.
Och igen.
Det är fint.
Så länge den där rädslan inte viskar för högt.
Stick inte ut. Blotta inte dig. Var som alla andra.

Då får jag påminna mig själv.
Jag vill inte vara som alla andra.
Jag vill vara mig själv.
Jag, precis sån som jag är.

Ganska enkelt egentligen ju.
Om man tänker efter.

   

Den vackraste sången ska vi spela

Det är väldigt mycket hon nu.
Letar bland minnen.
Bland sådana jag glömt bort, men vill komma ihåg.
Jag försöker sammanfatta henne som person.
Vem hon var.
Men det är så klart inte så lätt.
Kanske jag försöker hitta en form eller en bild som jag vill frysa och spara.
Där i min ryggsäck.

Jag träffade hennes dotter i fredags.
Vi tog en tre timmar lång fika på stället hon och jag så många gånger gått till.
Hennes dotter är en vuxen kvinna nu, och jag kommer på mig själv med att vara lika förtrolig mot henne, som jag var,
med henne.

Vi fick en sådan oerhört fin och skön stund tillsammans.
Hon berättade i detalj om det sista dygnet.
Sista natten.
De sista timmarna.
Och det var sådan tröst för mig att höra hur det gick till.
Att det blev så fint.
Och mjukt.
Vi skrattade faktiskt.
Och grät massor.
Men åh, det är så fint att få skratta med någon.
Om henne.
Att få prata med någon som vet.

Jag lovade att ordna musiken till hennes begravning.
Och det känns bara så rätt.
Att det är jag som får hjälpa till med det.
Vi delade samma smak, och vi delade musikupplevelser.
Hon hade specifika önskemål om låtar som ska spelas.
Så klart hon hade.
Nu ska jag bara hitta någon som kan få fram tonerna precis rätt.

Hennes begravning.

Herregud.
Hon som lärde mig om footloseandfancyfree.
Footlose and fancy free.
Det var sådan hon var.
I själ och hjärta.
Och så hon levde.

Nu är hon borta.
När vi säger hejdå ska denna spelas.
Förstår ni?
Den är så vacker.
Jag hade glömt bort det.
Men den är oändligt vacker.

Precis som hon.

Svart

Jag vandrar runt i nått konstigt vakuum.
Vet inte vart jag ska ta vägen.
Huset är tyst.
Och utanför är det så grått.
Världen ter sig plötsligt som en plats som bör ifrågasättas.

Halsen ömmar på nytt.
Och jag är så fruktansvärt trött.
Ögonen är svullna och huvudet dunkar.

Du somnade in i morse och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det.
Jag skriker.
Och gråter.
Och mitt i all plötslig sorg måste planer för kvällen styras om.
Och en ytterligare sorg slår in.
Den om vänner som inte förstår.
Som är rent av kalla.
Och egoistiska.

Jag förstår det inte.
Som så mycket annat idag.
Jag letar efter en axel att luta mig mot, någon som vill hålla om mig och viska att allt kommer bli bra.
Jag vill inte vara ensam.
Jag vill vara ensam.
Jag vet inte vad jag vill.

Mer än att få skratta med henne.
En. gång. till.

De vackraste orden min vän, är dina

Jag tänker på dig, ofta.
På de sorgsna ögonen och på de väl valda, berörande orden.

De vackraste ord jag någonsin läst, är dina.

Jag känner dig inte så väl, men din själ krokade sig liksom fast i min. 

Där sitter den. 

Och den vill inte släppa taget. 

Och jag antar att det finns en mening med det. 

Ödet.

De små detaljerna.
Sånt som stannar kvar.
De som betyder något.
Betyder allt.

En hylla på en vägg.

Kaffe som aldrig vill rinna ner. 

Edith Piaf.

En obekväm blick.

Detaljer.
Jag älskar detaljer.
Det vet du va?

Du är ledsen. 

Och bär på en sorg. 

Det gör vi alla. 

Men din känns, levande och pågående. 

Påtaglig. 

Jag tror att du är livrädd för att skrapa på ytan.
Den som omger hela ditt väsen. 

Livrädd för att rucka på de rutiner och regler du själv bestämt och skapat. 

Att släppa kontrollen.
Att släppa in.

Tänk om du faller. 

Panik.  

Men vännen min, världen är en vacker plats. 

Det är värt att ta risken. 

Jag lovar dig. 

Ta risken. 

För de flesta människor vill dig väl. 

Jag vill dig väl. 

Jag vill vara en axel du kan luta dig mot. 

En hand att hålla när du behöver. 

Jag vill finnas där. 

För jag har ett hjärta som förstår. 

En själ att anförtro sig till. 

Och ett skratt att dela. 

Jag vill dig bara väl. 

Så väl. 

Du, min vän.

Jag vill bara att du ska må bra. Faktiskt. 

För du är en god människa. 

Med en tung ryggsäck. 

Men du vet, att är man två som bär den är det bara hälften så tungt. 

Jag är övertygad om att du har en fantastisk framtid väntandes på dig. 
Vem det är med får du själv se och välja. 
Var kräsen med ditt liv, varsam med hur du väljer vägar. 
Det har alla fall livet lärt mig. 
Modet kommer när det är rätt tid för det. 
Och då kan inget stoppa dig. 

Vissa möten i livet är bara tillfälliga. 

Men även de korta kan förändra oss. 

Även de har en mening.

Du, min vackra vän. 

Lova mig att du kommer skratta mycket. 

Att du letar och hittar balansen. 

Mellan den yttre världen, och den inre. 

Att du släpper ner gardet och muren. 

För jag vill att du ska hitta närheten. 

Och tryggheten. 

I någon. 

Som förtjänar dig. 

Fullt ut. 

Vem än det må vara. 

Oavsett. 

Vem.

Lova mig.

När dagen går från grå till bländande röd

Ny vecka börjar och min förkylning vill inte lämna mig ifred.
Jag tvingas hoppa över kursen som annars får mig att må så bra i själen.
Istället fyller jag take away muggen med varmt vatten och åker till den där kvinnan.
Med de magiska händerna.

Hos henne glänser hela världen.
Hon får mig att skratta med magen.
Hon skäller på mig.
Jätte högt.
Och jag älskar henne för det.

När jag kör därifrån har fjärilarna tagit sig in under skinnet.
Solen bestämt sig för att lysa på himlen.
Och jag tror minsann att någon spelar musik uppe från molnen.

Jag bestämmer mig för att strunta i det jag inte kan lösa nu.
Det som bara suger all min energi.
Till ingen nytta.
För bitarna ligger inte riktigt på plats ännu.
Så varför försöka få ihop ett pussel som inte passar?

Jag lämnar alla utomstående, just ute.
Dom får vänta.
Eller lösa sina egna problem.
Jag är duktig på att försöka forcera något som inte vill sig riktigt.
Duktig på att försöka lösa andras problem.
För jag bryr mig så himla mycket.
Om vissa människor.
Men det är inte mina problem att lösa.
Enkelt så, egentligen ju.

Istället hoppar jag själv upp på piedestalen.
Sätter mig med kaffe, skrivbok och dator.
Skickar några mail och känner hur fjärilarna vaknar lite extra.
Den där drömmen som legat i dvala så länge.
Som jag gömt under en hel hög av, kan inte, bara om, snart och går väl inte.
Den drömmen plockar jag fram nu.
Den hoppade liksom själv fram.
Och jag bara betraktade det vackra som hände.

Och det är dags nu.
Det är det.
Åt helsike med alla andra.
Jag är ju inte er samarit längre, kommer ni ihåg?

Och förkylningen jag burit på så länge nu.
Den har redan dragit vidare till någon annan som inte har fattat grejen med att säga, tack, men nej tack.