Sorgerna i livet.
Som prövar oss och utmanar oss.
Jag ser dom hos andra, jag känner dom själv.
Hos andra ser jag styrkan som växer fram, och jag beundrar den.
Hos mig känns svagheten starkast.
Konstigt.
Oförmågan att se min egen styrka.
Den påtalas i olika sammanhang, av olika människor.
Men själv har jag aldrig känt den.
Det som brinner starkast inom mig, som jag ser och känner mest av allt. Är kärleken.
Styrkan den besitter.
Kraften.
Platsen den tar.
Nånstans långt där under.
Bubblar den över.
Min drivkraft.
Visar det sig.
Viktigare än något annat.
Och större än förståndet.
Och jag tänker nu när jag tagit klivet rakt ut i något jag inte har en aning om hur det fungerar, att det är kärleken, passionen och lusten som drivit på.
Jag är inte så mycket för att läsa instruktioner, att pricka av listor eller göra saker i rätt ordning.
Ibland straffar det sig.
Ibland lönar det sig.
I detta fallet finns den där rädslan för det förstnämnda.
Men hjärtat driver på och säger att det kommer bli bra ändå, till slut.
Oavsett.
Det finns ju många sätt man kan vinna på.
Många, långt utöver de konkreta.
Och kanske man måste vara lite ojämn i kanterna för att se det.
Jag väljer att följa hjärtat, och det i sig är kanske förenat med en viss styrka.
Slår det mig.
Men samtidigt, som oxe spökar det där behovet av trygghet.
Tryggheten och hjärtat hamnar i ständiga konflikter inom mig.
Och även om hjärtat alltid vinner till slut, kan vägen dit bli tålamodsprövande, lång och hård.
Allt för hård har det visat sig, i vissa avseenden.
Rädslan slår krokben på mig, osäkerheten viskar högt i örat och slår ner på farten.
Men det kan aldrig släcka det som brinner där inne, i själen och hjärtat.
Det kan försöka.
Men, aldrig kommer det vinna.
Så, stick with me.
Ibland tar det tid, ibland går det undan, men när väl första steget är taget.
Då är det det.
Och då vet jag att det är rätt.
För det var med hjärtat jag tog det.
