På den där pallen igen

Också sitter jag här.
Med orden.

Jag vet inte vart dom kommer bära mig eller vad dom vill berätta, men jag följer dom varsamt med försiktiga tangenttryck.

Det är söndagkväll och jag landar hemma i ett tomt hus, efter dagar av sorl, skratt och prat.
Jag längtar efter mina små.
Längtar efter att vara mamma.
Men vet att mina pojkar skrattar och springer och är glada, där dom är just nu.
Så jag försöka bara acceptera min längtan.
Konstatera att den finns där, men sen släppa fokuset på den.
Snart nog är dom hemma hos mig igen.

Omvärlden just nu känns dyster och tung, och jag känner att jag lite grann har förlorat något viktigt i allt som sker därute.
Eller snarare att jag tappat bort något, i alla tidningsrubriker, ärrade själar och tomma blickar, som möter mig där.
Det mörka får ta så stor plats nu i medier och jag blir oerhört påverkad av det.

Jag behöver hitta tillbaka till mina egna drömmar, mitt egna hopp, och min kanske naiva tro på att världen är en vacker plats och livet ett privilegium, en gåva värd att vårda och kämpa för.
Jag behöver hitta tillbaka till mitt egna glitter och glöd.

Jag lever nära mina känslor.
Uttrycker dom gärna och blir frustrerad när jag inte får samma tillbaks.
Nånstans under alla intryck finns ju det där jag längtar efter.
Och jag vill inte bli en person som slutar kämpa för det.
Jag vill inte bli hon som går genom livet med autopiloten inkopplad, och hjärtat väl inpackat och inslaget, undangömt nånstans där ingen kan hitta det.
Där jag till och med själv inte kan minnas var jag lagt det.
Jag vill inte det.

Så jag fortsätter att leva nära mina känslor.
Jag fortsätter uttrycka dom.
Och jag fortsätter tro.

Livet börjar om.
Och jag ska försöka möta det med så mycket glitter och glöd jag bara kan.
Och jag ska försöka påminna mig själv lite mer, om att ljuset och kärleken finns där ute.
Både för mig och för resten av världen.
Den tron måste alltid få brinna, oavsett hur många mörka tidningsrubriker som produceras.
Tappar vi den tron, kan vi lika gärna kapitulera direkt.

Jag låter orden få vila, kanske låter jag andra ord få flöda.
De som är lite lättare just nu.
Söndagskvällen är tyst och lugn, och just nu, just här, är det allt jag behöver.

De svåraste orden

Vi möttes en kall vinterkväll.
Och skiljs en varm sommardag.

Åren som gick däremellan, blev till ett liv.
Det finns så mycket.
Fanns så mycket.
Som sakta blev till ingenting.

Min älskade.
Vi skriker och får ut så mycket ilska och frustration på dagarna.
Håller varandras händer och gråter ut vår sorg, på natten.

Det gick inte.
Går inte.
Två sårade själar som gick vilse.
Som hittade sina egna sidospår, så långt från huvudleden, att inte ens en karta kunde föra dom tillbaka.

Jag ville så gärna, med huvudet.
Vi är ju en familj.
Det var ju liksom vi.

Hela tiden, var det vi.

Men hjärtat började viska annat.
Och jag förstod inte.
Kunde inte.
Ville inte.

Det är svårt, som det så lätt blir.
När de där åren som gick, blir till ett liv.

Vem är jag utan dig?
Utan din trygga famn och dina blå ögon.
Din vänliga stämma och välbekanta doft.

Kanske är jag en helt annan.
Än den jag varit.
Kanske kommer vi skratta lite mer nu.
Var för sig.

Tillsammans.

När trycket i hjärtat lättat,
när sorgen mynnat ut,
när tårarna slutat rinna,
och saknaden avtagit.

Kanske kommer vi då kunna titta på varandra
och tänka, vad fin du är och vad glad jag är att jag en gång fann dig.
Vilket bra val vi gjorde, som fann varandra.

Som lämnade varandra.

Kanske en dag kommer vi se att steget var till det bästa.
Att vi båda fann en större lycka i oss själva,
och kanske i nån annan.
För jag önskar dig det.
Lycka.
Skratt.
Kärlek.

Du som kom in i mitt liv den där kalla novemberkvällen.
Som var precis vad jag behövde och längtade efter.

Jag vänder bort blicken och stegen,
viskar tack för allt, och förlåt för så mycket.
En varm sommardag släpper vi taget.
Om varandra.
Och om det som varit.

Livet väntar visst på oss.
Någon annanstans.
I någon annan form.

Men jag kommer fortsätta finnas här för dig.
På de sätt du vill.
Om jag får.

För jag vill fortfarande vara din vän, sa vi till varandra den där mörka natten.

Kanske det går.
Kanske inte.

Men vi har de vackraste bandet kvar mellan oss.
Det som aldrig kan brytas.
Bandet som går igenom två blonda pojkar.
Som liknar mig.
Och dig.

Det bästa vi gjorde.
Har vi kvar.
Vi håller dom i handen.
På varsin sida.

Och lär dom om livet.
Både det mörka och jobbiga.
Och det ljusa och lätta.
Dom får allt.
Och dom går starka ur allt.

Precis som vi gör.
För det gör vi.
Så småningen.

När trycket i hjärtat lättat,
när sorgen mynnat ut,
när tårarna slutat rinna,
och saknaden avtagit.

Vi säger hejdå en varm sommardag.
Och när den där kalla novemberkvällen kommer.
Kanske tårarna rinner.
För allt som var.
Och inte blev.

Men det är okej.
Vi är okej.

Snart.

Jag säger hejdå så länge

Jag börjar om.
Slänger.
Börjar om igen.
Struntar i det.

Börjar om en annan dag.
Sparar.
Men struntar i det.
Ändå.

Denna platsen, får vänta ett tag tror jag.
För orden hittar inte ut ur sin labyrint.
Dom går vilse, snubblar och låter inte som dom gjort innan.

Som dom låter nu, är dom nog endast ämnade för mig själv.
Tänker jag.

Balansen måste återfinnas.
Ordets magi återvända.
Och jag, på nått sätt, återfödas.

Tills dess,

kärlek


men om ni vill, finns jag på instagram som @karolinabilder. Där andas jag lite lättare
....och där finns också @fancyfreeliving.  Ännu hellre kanske.

Come what May

Helgen gav ett andrum.
För tankar och känslor.
Jag har gått som i dvala och bara gjort det nödvändigaste.
På fingret har jag burit på ringen med orden; Come what May.

Dom ger mig nån sorts styrka.
Och får mig att slappna av och släppa allt.
Oro, skuld, rädsla.

Come what May

Universum och livet får väl kasta all skit på mig nu.
Kanske jag behöver det.
Kanske det är så det måste vara.
För att nånting annat ska kunna växa fram.

Men orden står också för nån sorts grundstabilitet.
Att oavsett vad som försöker blåsa omkull mig, står jag stadigt i mig själv.
Som mig själv.
Med mina lärdomar, misstag, framgångar och nederlag, i min osynliga ryggsäck.
Dom blandas med vetskapen om att jag älskar mig själv, att jag är stolt över mig själv.
Oavsett vad.
Alltid.

Livet går inte att göra ogjort.
Och förhoppningsvis kommer man vid livets slut, inte vilja ha levt på något annat sätt.

Come what May

Det handlar så mycket om hur man väljer att se på det som livet serverar.
Jag var på en föreläsning för några månader sedan, där en bok inhandlades med bl. a dessa ord;

"Den situation eller omständighet som vi upplever, skapar en reaktion eller känsla.
MEN något som vi missar är att en tanke ALLTID förekommer den reaktionen eller känslan. 
Och det är just tanken om situationen som skapar reaktionen och inte omständigheten i sig självt.

Det är din tanke om omständigheten som skapar dina känslor eftersom situationen i sig inte kan skicka ut signaler till din kropp för att få dig att reagera eller känna på ett visst sätt."
- Tomas Lydal

Sanningen i de orden påminner jag mig själv om många gånger om dagen.
Det finns inga kriser eller tragedier om vi inte väljer att tänka att dom är just det.
Jag finner styrka i den insikten.

Och i att livet inte tar slut.
Naturen dör inte ut.
Jorden slutar inte att snurra.
Skratten upphör inte.
Och att kärleken finns överallt.

När ingen rubrik finns

Det är så lätt att fastna i minnen.
I det som varit.
Som kunde blivit.
Men som aldrig blev.
Eller blir.

I ordet om.
I varför.
Och två rödgråtna ögon.

I analyser och grubbleri.
I självförakt och sorg.
I rädsla och oro.

Men det tjänar ju inget till.
Jag vet det.
Men jag får ständigt påminna mig själv.


Det finns en gård, några minuter härifrån.
Där en liten del kan bli min.
Där grusgångar och gräsplättar möter en.
Och där en verkstad kan inrättas till mig.

Mitt i alla om och varför, får den tanken mig att se ljuset.
Att allt kan bli bra.
Jättebra till och med.
Att vita trägolv finns bara några hundra meter härifrån.
Och att tovigt hår och skitiga fötter väntar.
Jag ska ägna sommaren åt att be, visualisera och önska.


Jag vänder ansiktet mot himlen,
och försöker se helheten.
Livet. Universum. Evigheten.
Att inte snäva in mig i det lilla trattseendet.
För då drunknar jag.
Att istället zooma ut mitt perspektiv.
För i det, faller inte hela världen, och livet.
I det, finns styrkan och hoppet.
Och insikten om att gåvorna är oändliga och livet vänligt.

Vem är jag då?

Jag känner mig trött på själssökande

på att gräva

leta

Jag är färdig med det 

känner jag just idag

längtar efter flams

lättsamhet

och skratt

även om jag inte är framme

men kommer man nånsin dit

jag tänker att nej

men tillfreds kanske

för stunden

för att hänge sig åt annat

lustfyllt

som kan ge lika goda resultat

jag tänker ibland att jag gått vilse i min själsliga vandring

för att den är allt jag funnit utveckling i

som inte stagnerat fast 

som den klump jag bär på min rygg just nu

cementblock

mitt mellan skulderbladen

och jag tänker att jag varit allvarsam alldeles för länge nu

att det har fått ta över

lite väl mycket

jag har ju lika mycket min pappa i mig

han som hade glimten i ögat

skrattet i mungipan

och skämten på lager

jag är lika mycket han

men mest och bara

är jag 

mig själv

och vem är det om jag skalar bort

min historia

min egenbild

uppfattning

och tro

vem är jag då

vem är du?

The boy who wouldn´t hoe corn

Med en speciell melodi nynnandes inom mig åkte jag till Göteborg och Varberg på fredagen.
Jag träffade två speciella kvinnor, speciella på två helt olika sätt.
Den ena i Göteborg, hon som lite grann välter omkull en med sin pondus och styrka.
Som blivit en fin vän med massa klokhet jag suger åt mig så fort jag får tillfälle.

Sen den andra i Varberg, Tvååker. Vi bor på Strömma farmlodge, som är ett ställe som berättigar ett inlägg för sig själv, och kanske det kommer tillsammans med bilder som jag tog men som ändå inte rättfärdigar stället. Underbart helt enkelt.

Dagarna här fylldes med lugn och samtal. Några timmar på Asia Spa och några med ett antal koppar te i ett mörkt och tyst hus framåt natten.

Men egentligen var det melodin jag ville förmedla.
Från filmen jag såg innan jag åkte.
Det är sällan jag ser filmer som lämnar så djupa intryck, och avtryck.
Som rör om långt inombords och berör bortom förklaring.
Länken nedan är trailern till filmen, och låten som spelas har krupit sig in under mitt skinn.
Och jag kan inte sluta lyssna, eller tänka.
Eller känna.

The broken circle breakdown