När ens mamma vidhåller att hon absolut inte minns några bråk från tiden då vi var små.
Eller man tänker tillbaka på en händelse eller period med längtan i minnet.
För den var så vacker.
Skit samma att den också var plågsam eller jobbig.
Det minns man inte.
Det har man liksom sorterat bort.
Det gäller väl att spara godbitarna, det man vill ta med sig och spara i hjärtat.
När jag tittar på bilderna från vår semester, som alla är tagna typ de tre sista dagarna,
när semesterkänslan på nått sätt äntligen, till slut, infann sig.
Då ser det ut som en underbar semester.
Där syns inga spår av oro, tårar, rädsla eller sjukhus.
Möjligtvis i mina trötta ögon.
Men mest ser det ut som den semestern, som jag längtade efter.
Och som jag så innerligt behövde.
När jag tittar på bilderna ser jag allt det där.
Lugnet, värmen, skratten, harmonin och glädjen.
Även om det är för nära inpå för att jag ska kunna lura mig själv att tro att det verkligen var så. Eller bara så.
Men vem vet, om några år kanske det går.
Om några år kanske det är just så jag kommer minnas och se tillbaka på den.
Man kan ju på ett sätt hoppas.
Även om smärtan kan få skymtas, som en påminnelse om hur stor kärleken kan vara.
Men längre fram, långt fram, vill jag tänka tillbaka på Thailand och våra veckor och minnas detta:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar