När ljuset skymtas

Jag jagar pepp och glada tankar för 2013.
Detta året ska ju bli mitt år!
Hade jag bestämt.
Och det kan väl fortfarande bli så, det fick bara en konstig start. Bestämmer jag mig för.

Jag andas in harmoni och lugn, och känner lyckan spritta till lite, nånstans längst in.
Just denna dagen. Min lediga.
Idag hinner jag med. Jag hinner känna efter och jag hinner finnas till.
På det sättet jag behöver.

Jag målar skåpet klart och fyller det med alla mina trådrullar, knappar, band, pyssel och annat fint.

Det är storm ute, hammocken har vält omkull och får mig att tänka tillbaka lite extra på sommardagarna då den gungade mig fridfullt.
Snart kommer de tillbaka.

Jag försöker lära mig min nya kamera, jag fotar lillebror som gått ut för att blåsa såpbubblor.
Han behöver inte blåsa, vinden sköter det, vilket han tycker är roligt.
Han tappade sin andra tand imorse.
Kanske han börjar bli stor nu, min finaste lilla älsklingsunge.
Kanske jag måste inse det.

Jag måste vänja mig vid tanken att allt ändå är okej med honom.
Att inte konstant vänta på nästa anfall.
För jo, det kom ju ett till och jo han kommer nu äta medicin två gånger om dan, i några år.
Och jo, det känns jäkligt tungt att acceptera.
Men jag får inte göra honom skör.
Jag får inte göra honom mindre eller svagare.
Jag måste försöka ta av mig silkeshandskarna och gömma undan min oro.

Men det är ju det svåraste.
När det kommer till ens barn.
Det finaste man har.

Men idag myser vi och jag önskar jag kunnat återge ljuset och skenet här hemma.
Värmen och kärleken.
Vi har det fint här.
Och trots det som hände, älskar jag ju mitt hem.
Färgerna, lugnet, värmen och lyckan det ger mig.
Jag ska bara försöka återfinna tryggheten.
Jag ska bara försöka sudda ut uppmålade bilder och minnen.
Eller alla fall få dom att blekna.
Förhoppningsvis går det lättare för varje dag.

Idag känner jag hopp.
Idag känner jag att det kommer bli fint, ändå. Ljuset lyser upp och nånstans, där borta, väntar allt som kommer göra att det känns lättare.