Bangkok Hospital. Phuket.

Här ligger min älskade, vackra skatt.
Min minsta.
Han med solen och godheten inom sig.
Vad hände?
Så här skulle det inte bli.
Sanden, sommarvärmen och lyckan över att vara här, hann knappt infinna sig, förrän den istället för att berika mig, bedrövar mig, plågar mig.

Jag läser ett av mina senaste inlägg och tänker.
Hur allt kan vända och bli precis tvärtom.
Att det finns ingen mening med att planera, livet gör som det själv vill och har en egen väg.
Just nu är den vägen en av de tuffaste jag vandrat på.
Meningen med den är svår att se.
När förtvivlan, utmattning och hopplösheten tar över hela ens inre.
Hur orkar man?

Men när jag känner hans lilla hand om min arm.
När jag ser in i hans ögon och dom talar om att jag är hela hans värld och vad han förlitar sig på.
Den viktigaste.

Då vet jag.
Då orkar jag. Jag bara måste.

Att våga, hoppas och tro.
På mirakel och att det goda måste vinna.
Det bara måste.
Jag vägrar acceptera annat.
Jag vägrar tro annat.

För om man slutar tro, vad finns då kvar?