Hurra för idag och bort med igår

Ni vet den där personen, från ert förflutna (förhoppningsvis bara där), som fick dig att känna dig otillräcklig, liten, osäker och tveksam.
Till dig själv.
Och den man är och var.

Kanske, eller alldeles säkert (eller förhoppningsvis?), var och är den personen lika osäker.
Kanske.
Fast att det inte märks. Men skitsamma.

Alla fall, min den personen, gick förbi mitt jobb igår, såg henne genom fönsterrutan. Och blixt-vips flög all min självkänsla ut genom samma fönster. Jag var tonåring igen.
Där stod jag, liten, osäker, tveksam, och vinkade med ett stort leende till henne, som själv gav en liten cool huvudnickning tillbaka.

Varför blev det så?

Var tog JAG vägen? Den jag som finns nu? Hur kunde hon raseras på två sekunder? Och varför har hon ännu inte helt kommit tillbaka?

Vi och allting annat förändras ständigt, tack och lov att det är så.
Även när vi inte tror vi förändras, så gör vi det.
Ibland kämpar man så in i bomben för att genomföra den där totala förändringen som ska göra allt BRA, som ska leda oss till lycka och harmoni.

Ibland tänker jag att man ska sluta kämpa och bara VARA. Att sluta rikta blicken framåt och drömma bort till det som hägrar där framme, men som känns så himla långt borta.
Ibland kanske man bara ska vara så himla glad över det som finns här och nu, skitsamma att det inte är exakt som man drömde eller fantiserade om. Eller ens det som finns i ens drömmar just nu.

Det duger kanske ändå?
För stunden.

Det kanske funkar och kan vara värt att slänga upp fötterna på kudden, stanna upp och verkligen ta in det som finns runt omkring just nu, som min lillplutts ansiktsuttryck medans han tittar på bolibompa.
Blommorna jag fick av mannen när jag fyllde år, men som vissnat, men ändå står som en vacker påminnelse om att jag fyllt år och att jag lever.
Barnens fotbollskort som ligger utslängda överallt, som jag förbannar men säkert kommer sakna när dom en dag är borta.

Allt det där!

Någon god skepnad uppe i oändligheten har en plan och en väg för mig, det vill jag tro. Tids nog kommer allting falla på plats. Men tills dess ska jag försöka stanna upp i alla tankar och bara vara.
Förändringarna kommer ändå, vissa utan att jag märker det och vissa kanske som en klapp på kinden eller ett slag i huvudet. Vem vet?
Oavsett är det så livet ska se ut.

It´s never to late to be who you might have been.
George Elliot

Precis så. Allting behöver inte hända här och nu.
Det kommer en tid.
Det blir aldrig försent.
En dag kommer jag vara den jag var menad att bli.
Tänker jag.
Fast, vem ÄR det då? Kanske man aldrig blir det helt? Eftersom det är en svårdefinierad person?

Ja jisses, jag lägger ner tankarna, det är torsdag, jag och minstingen är lediga och känner oss vrål-lyxiga efter att ätit rostad macka OCH druckit ett stort glas oboy till frukost. Båda två.

Det blir en tur till ikea senare, för att inhandla en ram till en planch jag köpte på underbara Lalehs konsert. Ni ska få se.
Sen.
Det blir en tur till ica för att inhandla ägg och sånt till våra traditionella torsdags-pannkakor. Och samtidigt ska jag hämta ett paket på posten där, med finfina inköp.

Jag ska försöka kamma ut mitt långa trassliga hår, borra in näsan lite extra mycket i lillskruttens nacke, kanske måla naglarna och just det, fika minst tre gånger tänker jag nog göra.

Det kommer bli en sån där mysig här och nu dag, hoppas jag, tror jag.
Vi får se.

Kram till er!