Kärleksbrev till min son, del två.

Du kom till oss när rädslan, sorgen och förtvivlan var som starkast.
När jag var på väg att förlora mitt fotfäste och en stor bit av den jag är.
När min pappa var på väg att lämna mig.

Han kämpade med allt han hade kvar i sin sjuka kropp.
För att få träffa dig.
En endaste gång.
Fick han det.

Morfars lilla gosse, viskades ur hans mun, där han låg svag, klen och inte alls den pappa jag kände.
Men ändå världens finaste.

Det var enda gången du fick träffa honom.
För sen försvann han in i sömnens varsamma värld igen.

Sex dagar efter du kom, bestämde han sig för att lämna.

En kommer.
En annan försvinner.

Jag tror du kom för att visa oss, påminna oss, om att livet är vackert.
För att påminna om ljuset och glädjen.

Du gör det, hela tiden.

Du är en sådan lyckospridare, hela ditt väsen lyser upp vår värld.

Min gosiga och kramgoa minikille, vad skulle jag göra utan dig?

Du har en fantasivärld som fyller en hel dag, du lagar mat, lekar mamma pappa barn och spelar fotboll, allt med och mot dina fantasikompisar som finns där, överallt.
Lillebrors lott i livet, eller mer en gåva, att anpassa sig till de förutsättningar som finns.

Du klarar dig alltid själv, finns det ingen att leka med duger ditt egna sällskap alldeles utmärkt.

Just nu är du rädd för monster.
Jätte rädd.

Du vågar inte gå upp på ovanvåningen själv, och vill helst se mig hela tiden.
Och gör du inte det, kallar du på mig för att höra min röst.

Du har många funderingar kring döden och är säker på att du och din storebror kommer födas till tjejer nästa gång.
Men du lägger inte så mycket vikt vid det, ändå.

Du har ärvt min förmåga att se lätt på saker och ting.
Att skaka av sig saker, släppa det och gå vidare.
Att se ljust på världen och de som finns i vår närhet.

Den egenskapen som jag ärvde från pappa.
Får du av mig.
Var tacksam och uppskatta den, den kommer hjälpa dig genom livet och underlätta när du stöter på motgångar.

Du är omtänksam och snäll, du skrattar mycket och mest hela tiden och har det finaste, varmaste leende.

Jag tror att solen och godheten bor i ditt hjärta.

Du har nyss fyllt fem år och jag vill stanna klockan.
Du står med ett ben kvar i minimännisko-landet, där dockor, gosedjur och låtsaskompisar fortfarande får vara med.
Där du fortfarande kan uttala ord fel, inte helt få rätt på det där med g och d, och r och j.
Ibland blir det dodis istället för godis och ibland är det joligt istället för roligt.
Sånt där som får ens mamma hjärta att smälta, för det är så sött.

Jag borde ju rätta dig, men vill inte.
Vill ha dig i miniformat ett litet tag till.
Så länge det går.
Tids nog blir du stor.
Ändå.

Men just nu är du min gosigaste, kramigaste och minstaste lilla gullunge.

Jag älskar dig oändligt, och för alltid.
Jag lovar.
På hedersord.

Jag förundras ibland över hur det gick till.
Att lilla jag blev vuxen och mamma till dig och till din storebror.
De vackraste av själar.
Det är lycka som inte går att beskriva med ord.

Förlorar jag allt, har jag ändå allt kvar.
För mitt hjärta är fullt av er, älskade ungar.