Öppen och fri, i hus och hjärta

Jag har en förkärlek till öppna dörrar.
Så fort vårsolen tittar fram ställer jag vår dörr på glänt och när sommarsolen värmer får den stå vidöppen.
Gillar det bara.
Att höra fåglarna, vinden, barnen som springer ut och in, grannarnas barn som plötsligt klampar in, bilar som kommer, hundar som skäller, följa ljuset som ändras under dagen och ja, betrakta livet som pågår där utanför, i allmänt. Är himla fint att göra med öppen dörr.

Med en liten reservation för dom där katterna som då och då kommer på besök.
Jag avskyr ju dessa varelser som inget annat, förlåt förlåt, men kan inte hjälpa.

Men trots risken för ovälkommet besök, får dörren stå öppen.

Och tänker att den får symbolisera nånting mer än bara en dörr.

Öppet sinne, öppet hjärta.

Så som jag vill leva och uppfattas.

Men det där kan vara svårt.
Hur man vill uppfattas och hur man faktiskt uppfattas.

När jag var yngre fick jag alltid höra att jag uppfattades som överlägsen eller snobbig.
Medans jag var tvärtom.
Osäker och blyg.
I skolan fick jag höra att jag såg ut som någon som hade höga betyg och lätt för att lära.
Medans det var tvärtom.
Var aldrig förtjust i skolan och tyckte det var både svårt och jobbigt.

Nu, väldigt många år senare, brottas jag ibland med samma våndor.

Speciellt när man så innerligt vill uppfattas på ett visst sätt, finns risken att det blir precis tvärtom.
Man är nervös, spänd och livrädd inför vissa möten, och önskar och vill så innerligt att personen ska läsa igenom allt detta och se ens inre och vad som finns där.

Se mig, rakt igenom, och förstå allt det som finns bakom.
Det som inte går att säga.
Som inte kommer fram.

Att våga.

Vara så där öppen, i sinne och hjärta.
Att förstå att inte dömma, tro eller gissa.
Utan faktiskt ta reda på.

Sanningen.
Bakom fasaden.

Att ta sig den tiden.

Kanske man går miste om sin livs kärlek, sin bästa vän eller bara himla fina relationer, när man dömmer för snabbt och går på den där ytliga uppfattningen.
Den där första instinkten kan faktiskt vara fel.
Ibland.

Att våga stanna upp, fundera, känna efter och söka sanningen.
Den som finns inom oss, men som ibland är attans svår att få fram.
Och se.

Att våga, kan ibland visa sig bli den stora skillnaden, i ens liv.
Detta enda vi har.