Vackra paket och tvära kast

Det kom ett underbart paket med posten förra veckan.

Tack Sofia för din varma hand och omtanke, för det visuellt vackra och för det där som gör att ens dag bara plötsligt blev så mycket gladare.

...men det var ju inte det som fanns i tankarna idag, egentligen.
Ville bara säga tack.

Fick ett fint sms från en vän innan, om saknad och det svåra i att hantera den.
Om sådana där känslor som aldrig tycks blekna, vart ska vi stoppa undan dom?

För att inte gå under med dom.

Hur lär vi oss hålla saknaden på sånt där lagom avstånd, där den fortfarande finns och påminner om det vackra vi förlorat, men där den inte gör ont?
Jag vet inte.

Och igår skickade en annan vän ett meddelande om lycka och känslan av att vara komplett.
Nyss hemkommen med sin tredje son, fyra dagar gammal, och den där euforiska lyckokänslan när man ligger tätt intill och känner värmen, andetagen och inser att detta livet är mitt, det är en del av mig, jag har skapat det och jag ska älska det tills hjärtat svämmar över.
Lycka.

Tvära kast är väl vad livet handlar om, ibland.
Och tänker att tvära kast är det som gör att man känner att man lever.

Toppar och dalar.
Himmel och helvete.

Ibland skulle jag önska att jag haft mer av dessa kast i mitt liv.
För det är i dessa kast jaget skapas och man lär sig vem man är och vad man står för.
Det är i dessa tvära kast, man växer, som människa.

"Fy fan vad jag är bra."
Skulle jag kunna säga, och mena det, för att jag visste att det var så.
Jag hade gått igenom himmel och helvete för att ta reda på det.

Men nu har det ju inte riktigt varit så.
Jag har valt den försiktiga vägen, där allt är frid och fröjd, där man är så där lagom glad och så där lagom olycklig.

Men just nu är jag trött på den gyllene medelvägen.
Just nu skulle jag vilja ha topp eller dal.
Bli omskakad och tvingad att känna efter.
Ordentligt.

Vad vill jag?
Vem är jag?
Och vart är jag på väg?

Dom stora frågorna, med dom svåra svaren.
Dom som kan göra ont att säga högt.
Till en början.

Vägen känns då och då ganska snirklig och svår, nästan som en labyrint.
Hur hittar man ut?
Känns som man gått vilse mer än en gång.
Men sakta sakta börjar pusselbitarna visa sig och falla på plats.
Jag är inne på rätt väg, det vet jag.
Men kanske ännu inte på huvudspåret, utan på en av sidospåret som till slut leder fram till vägen där jag ska gå.

Det känns fint att veta.
Att känna.
Inom sig, att vara på rätt väg.
Det tog bara lite längre tid för mig.
Men bilden finns inom mig.
Den är klar. Och tydlig.

Alla toppar och dalar, sorger och glädje,
minnen och drömmar, stunder och ögonblick.
Man fångar några och några glider en ur händerna precis när man ska greppa tag.
För det var kanske inte menat att man skulle fånga just den.
Den skulle bara visa dig nånting, lära dig nånting.
Som du behövde veta, för att kunna ta nästa steg.
Men,
innan den far vidare.
Har den ändå lämnat spår hos dig.

Det lilla i det stora.
Är allt som betyder nått och det som förändrar oss.

I detta, som kallas Livet.