Den vackraste stjärnan

Jag hade en vän.
En sådan där som man aldrig hittar igen.

Vi möttes på en efterfest, på den tiden då man gick på sådana.
Inte hade jag kunnat ana, vid det mötet, att vår vänskap skulle förändra mig och än idag värma mig.

Hon var väldigt olik och annorlunda.
Oss andra.
Det bodde en gammal och vis själ i hennes kropp.
En själ från en annan tid.
Och för en annan tid.
Kanske.

Hon var sju år äldre än mig och blev min syster, vägledare och bästa vän.
Det var en sorts förälskelse.

På vissa sätt öppnade hon upp ögonen och världen för mig.
Jag var 18 år när vi träffades, och visste inte mycket.
Om något.

Hon älskade London och fick mig att göra detsamma.
Hon åkte dit då och då, ensam.
Vilket jag beundrade och tyckte var så starkt.
Att åka ensam.

Hon älskade loppisar och vintage och var nog den som introducerade mig till den världen.
Hon levde efter en gammal novis att ordentliga eller fina flickor/damer inte visade axlarna.
Hon sa det ibland, men med glimten i ögat.
Och jag tyckte det var lite tokigt.

Hon älskade musik och dikter.
Och handskrivna brev.
Hon var poet och konstnär innerst inne.

Hon var tokförälskad i Phil Collins, inte musiken då bara, utan i hur han såg ut.
Vi skrattade ofta åt det.
Phil Collins.

Vi kunde sitta tyst lååånga stunder i hennes lägenhet, och bara lyssna på musik.
Och båda bli helt exalterade över nån liten ton eller sångfras, och spela den, om och om igen.

Vi spelade in blandband till varandra.

Hon skickade ofta handskrivna vykort till mig.
Och kom med små presenter, med små visdomsord fastklistrade.
Och små tokroliga serieutklipp.
Kanske jag visar er några nångång.
Dom får mig fortfarande att skratta.
Rakt ut.

Vi skrattade ofta rakt ut nämligen.
Om vår kärlekslängtan och våra span för stunden.
Våra stackars offer för vår enorma trånan.

Hon klädde om möbler och tog sig an soffan i min allra första lägenhet.
Den ovanför pizzarestaurangen.
Vi plastade in en av de roliga serierna och gömde inne i soffan med våra namn på baksidan.
Som en rolig överraskning för nästa ägare.
Om den fick någon.
Minns inte vad som hände med den där soffan.

Hon var gladare än de flesta.
Självständigare än någon annan jag mött.
Starkare och envisare.
Det fanns ingen som hon.

Men ibland räcker det inte.
Ibland spelar det ingen roll.

Den 2 januari 1999 lämnade hon mig.
Med tonvis av saknad, dåligt samvete, undran och tomhet.
Min Åsa.
Idag, av någon anledning, kom saknaden över mig.
Oväntad och enorm.
Min komihåg låda fick dras fram och jag fick vältra mig, i dig, för en stund.
Det var länge sedan.
Allt för länge.

Jag fylls av tacksamhet och lycka.
Att du finns inom mig och ovan mig.
Jag önskar att du kunde se mig nu.
Tror du hade varit stolt.

Men kanske du gör det?
Ser du mig? Vakar du över mig?
Jag tittar lite extra efter dig ikväll, min innerligt vackra vän.

Bland stjärnorna.