Hur räcker man till?

Jag målar skåp.
Mintgrönt.
Och tapetserar, bruna fyrklöver.

Jag lyssnar på denna, om och om igen och myser så där lite alldeles extra.
Dom små stunder jag hittar och kan ta.

För oj vad det blev komplicerat och svårt att ha en pojke som går i 2:an.
Som har humör som en tonåring, en alldeles för liten tonåring.
Som vill vara cool och liten på samma gång.
Att vara snart åtta år och ena stunden gå med byxorna nerdragna över halva rumpan och i nästa stund vilja krypa upp och gosa i all evighet.
Är så klart inte så lätt.
När man inte vet vilket ben man ska stå på.

Och att vara en förtvivlad mamma som inte hänger med i svängarna.
Som inte riktigt vet hur hon ska räcka till.
Är inte heller så lätt.

Han har det jobbigt just nu. Med kompisar.
Och sig själv gissar jag.
Vi ligger i hans säng på kvällarna och jag säger till honom att inte ta nån skit.
Ni vet, det där som Grynet intalade en förr, när det begav sig.
Han skrattar lite varje gång jag säger det.
Ta ingen skit.
Han ber mig förklara vad jag menar.
Men jag tror han förstår.

Jag kommer på mig själv tänka samma tanke under dagarna.
Ta ingen skit.
Jag säger det till mig själv och tänker att det är egentligen en himla bra mening.
Bara så där. Säger den rätt mycket.

Det är pannkaksdags för mig och lillebror.
Torsdag.
Dagen som ger mig andrum.
Och ikväll ska jag sjunga.
Mina fina Lilies kommer hit och vi ska träna träna träna och fylla våra hjärtan med skratt och lycka.
Vi brukar göra det.
Nästa lördag ska vi uppträda.
Jag tror jag kommer vara mindre nervös denna gången.