När livet skakar om oss

Egentligen borde det vara enkelt.
Men är ändå det svåraste som finns.
Det där med tacksamhet.

Över det lilla, det stora, det som känns och det som inte känns.

Men så plötsligt kommer det.
En påminnelse.
Som ett slag i magen.

Jag vet att du sover, känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag, men jag vågar inte väcka dig nu
Jag skulle ge dig, allting du pekar på
Men bara när du inte hör, vågar jag säga så.


Du mitt lilla busfrö, som sover med alla dina fem gosedjur.
Noga omstoppade, pussade och kramade.
Omsorgsfullt och kärleksfullt, mot dom alltihop.
Du som ofta frågar din mamma om hon haft en bra dag på jobbet.
Och som kan gå och leta upp mig, bara för att få en puss och kram.
Du som bär hela solen inom dig.

I fredags kom ambulansen och hämtade dig.
Och din mamma var mer rädd än hon nånsin varit.
Livrädd.
Och tänkte tyst inom sig, att i resten av mitt liv, gör jag allt du vill.
Bara du stannar hos mig.

Jag skulle ge dig, allting du pekar på. Men bara när du inte hör, vågar jag säga så.

Epilepsi.
Ordet slog rakt emot mig och.... vänta, vad sa du?
Vad menar du?
Hur, var, när. Och varför?

Vi åkte hem samma kväll.
Med oss hem fick vi ett oändligt bagage.
Av ständig oro.
Som jag ännu inte riktigt vet hur jag ska kunna bära.

Mitt lilla busfrö.
Som bygger och klättrar.
Högt.
Och som lärt sig cykla denna sommaren, och cyklar.
Hela tiden.

Hur ska jag kunna släppa dig?

Livet rullar på utan att vi egentligen uppskattar det.
Men så kommer det något sånt här.
En påminnelse.
Ett uppvaknande.

Ta inget för givet.
Viskar någon högt där uppe.

Glöm inte bort tacksamheten.
Över det lilla, det stora, det som känns och det som inte känns.

Idag när jag kom hem, fick jag denna blomman av min minsta älskling.
Han med alla gosedjuren.

Och mitt hjärta svämmar över av kärlek.