Kärleken vinner

Vi har en vilsam förmiddag. Som känns varm inombords.
De börjar bli sällsynta.
Men idag är det bara vi.
Jag och barnen.
Inga kompisar som kommer och går genom dörren.
Inga bråk eller skrik från lillebror som inte får vara med.

Vi bakar sockerkaka och tittar på Justin Bieber dokumentär.
Jag och storebror pratar om skolan, kompisar och varför det blir så fel ibland.
Han vet inte.
Varför.
Men det är stökigt just nu.
I klassen och inom honom kanske.
Jag slåss mot maktlöshet och förtvivlan inombords.
Han är ju min vackra pojke.
Jag vill få honom att förstå hans egen storhet.
Hans unikhet och styrka.
Få honom att förstå att det viktigaste inte alls är hur cool man är eller vilka kläder man har på sig.

Ta ingen skit.
Ekar det inom mig.
Vi har fått lägga till, ge ingen skit.
Lika viktigt det.

Men han har ett varmt och gott hjärta, han förstår nog.
Innerst inne.
Han vill bara hitta sin plats gissar jag, sin roll och identitet.
Passa in och bli accepterad.
Som resten av oss.
Inte lika självklart och enkelt kanske när man är åtta år.
Det där med konsekvenser och vad som är okej och inte okej.

Jag tänker mycket på hur barnen idag är mot varandra.
Detta tuffa klimat som skapats.
Titta på videon i detta inlägget som Dilba skrivit om mobbning.
Dom pratar ett annat språk, men problemen är desamma, oavsett språk och land.
Jag blir berörd, långt in i själen.
Av orättvisan och okunskapen.
Den gör mig rädd, ledsen och arg.
Den visar hur fel det kan bli och hur långt det kan gå.
Man vet att det finns där ute, men tänker aldrig att man själv ska drabbas.
Som med så mycket annat hemskt.
Men man kan inte veta.
Man kan bara be, hoppas, leva och lära så gott man kan.

Svåraste jobbet i världen det där.
Att vara förälder.
Och att inte veta, om man gör rätt eller fel.
Men jag väljer att tro detta;

Kärleken vinner alltid.
Över det svåra.
Över det elaka.
Det kalla.
Ljuset bryter alltid igenom, till slut.
Om vi alla tror det och tänker det.
Om vi alla strävar efter det.
Lever efter det.

Så blir det så.