Om dagen. Just idag.

Jag ville ta din hand.
Kanske ge dig en kram.
Titta dig i ögonen och berätta.
Om dagen som gick.

Om vad som hänt, eller inte hänt.
Om känslor jag känt, eller inte känt.
Sånt där, bara.
Jag hade velat berätta.

Om hur duktig lillebror blivit när jag lämnar honom på dagis.
Bara en kram, puss, vink och.
Hejdå.

Om min chef som grät idag när hon skulle berätta om en av våra kollegor som är på väg att gå in i väggen och som nu vädjar om hjälp.
Jag tycker det är fint att ha en chef som vågar vara så nära sina känslor.
Som vågar vara en av oss andra.
Gråta.

Jag ville berätta det för dig.

Men också om den tragiska förmögna alkisen som kom in idag.
Igen. Han som alla lurar.
Jag hade velat reflektera tillsammans med dig.
Om hur sorgligt det kan bli och varför.

Jag hade velat få dig att känna och lyssna.
På de låtar som just nu slukar upp hela mitt inre.
Det är framför allt denna.
Every cell in this body has been replaced since I last saw you. But the memory is in the DNA.
Tappar nästan andan.
Nämligen.
Och det hade varit fint att få dela med dig.

Jag hade velat berätta om den mysiga stunden jag och barnen hade vid middagsbordet idag.
Om de goda vitlöksbröden jag gjorde.
Och om storebror som hade högläsning för oss när dom skulle somna.

Jag hade velat berätta att idag har det varit lite för många stunder då jag känt mig.
Liten, och, lite så där.
Bara.
Som jag inte vill känna mig.

Kanske du hade haft nått bra att säga till mig.
Just nu.
Kanske du hade fått mig att skratta.

Jag vet inte, jag bara tänker att det hade varit mysigt allafall.
Att få berätta dessa saker för dig.

Lite då och då.