Jag saknar honom.
Min stora, känsliga, kloka och vackra pojke.
Han sover över hos en kompis, inget konstigt.
Egentligen.
Men när jag inte får klappa hans mjuka kind, eller höra hans röst.
När jag inte får se hans leende eller höra hans skratt.
Då saknar jag.
Honom.
Då längtar jag.
Speciellt när jag ska somna.
Och jag vet att han med all säkerhet inte kommer intassandes i natt.
Inte kommer lägga sig nära och hålla om min arm.
Då känns det tomt.
Har inte riktigt vant mig vid att han växer.
Inte vant mig vid att han väljer andra sovplatser, då och då.
Han fyller åtta år på fredag.
Och mitt hjärta sväller över av stolthet, lycka och tacksamhet.
För att jag får lov att kalla honom min.
så fin!!!
SvaraRaderaoch den där kärleken...den är banne mig det största. det bästa. det finaste. och det absolut mest sårbara... man älskar så att det gör ont, och även om man är så sprickfärdigt stolt över hur dom växer...så är man eller iallafall jag, oxå lite rädd....dom är ju fortfarande så där små...på ett sätt.
Kram!!!
Precis så, är oxå livrädd, det finns så mycket man vill förskona och dölja från deras oskyldiga väsen.
SvaraRaderaMen det känns häftigt också att ha barn som växer och blir stora, att få en annan typ av relation till dom.
Men fasen alltså, jag vill inte ens tänka på när det är dags för tonåren...jag kommer bli en sån där förälder som smyger bakom buskarna eller nattvandrar eller hänger på skoldiscona i caféet.
Ja du vet.
En sådan där PINSAM!
Men så får det bli bara.
Kram!!
Kramar!!!