Darn, skit och attans oxå

Jag kommer inte bort från känslan av obalans.
Otrivselkänslan smakar illa i munnen och växer sig starkare inom mig.

Så mycket har fallit på plats, klarnat och sjunkit in.
Det senaste året har förändrat mig och gjort mig lugnare och säkrare.
På vad jag vill.
Men framför allt, på vad jag inte vill.

Det är just det som gnager, äter och skaver i mitt inre.
Det jag inte vill längre. Det som känns fel.
Plötsligt blev det så starkt.

Men attans, hur hittar man gnistan, styrkan, modet och den tillräckliga viljan till att förändra?
Att våga kasta sig, utan att se marken?
Utan att veta var man landar, eller ens om man överlever.
Och vem är jag att önska mig utanför ramen och normen?

Väntar och letar efter små små tecken, hintar eller vägvisare.
Ni där uppe, ge mig en signal!
Berätta för mig när det är dags!

För vet ni, jag vill ut från den korrekta, välkammade och ordentliga boxen.
Där allting måste göras rätt och där det krävs saker av mig som jag inte kan ge.
Där jag aldrig kommer bli tillräcklig eller total.
Där allt känns oviktigt och betydelslöst på nått sätt.

Samtidigt är jag livrädd vid tanken på att lämna det.
Den där tryggheten ni vet....
Attans vad den känns viktig ibland.

Men jag vill bli förälskad i vardagen.
Jag vill leva för att vakna upp till ännu en sådan dag.
Längtar efter det.
Behöver det.

Jag tittar på mina barn och inser, verkligen inser på ett sätt jag inte tror jag gjort innan, att dom betyder allt.
Inte allt på ett självförnekande eller självuppoffrande sätt, utan bara på ett sätt som gör att jag vill ge dom a-l-l-t i form av harmoni, trygghet, uppmuntran, glädje och kärlek.

Vet inte om jag gör det nu.
När jag alldeles för snabbt och för högt skäller, gnäller och klagar.
Bara för att jag själv bär runt på så mycket missnöje.

Det är för dom jag vill förändra och förändras.
Men lika mycket för mig.
Men mest för att slippa de där tankarna längre fram.....

Om bara.