Lycka är att vara sig själv och ingen annan

Idag vill jag mest bara säga hej tror jag.

Jag går just nu och provar på det där med KBT, och slås av hur logiskt det ändå är.
Man behöver bara någon som plockar fram det logiska och tydliga,
det göms så lätt och snabbt bakom andra synsätt.

Hon frågade mig om jag brukade känna mig värdelös.
Ja, jo, sa jag. Ibland.
Jaha, men har du några bevis för att du är värdelös?
Ehh......njae....alltså, hur menar du?
Jo men kan du plocka fram bevisen för att du är värdelös?
Alltså, nej, det kan jag väl inte.

Istället vänder hon på det och frågar, finns det några bevis mot att du är värdelös?
Och då kommer vi till det där jobbiga. Att hylla sig själv, plocka fram allt man är bra på.
Men faktiskt, egentligen.
Den listan är ju rätt mycket längre. Om vi tänker efter och är ärliga mot oss själva.
Men det tar emot ändå och hon får hjälpa mig på traven.
Hon rabblar upp massa egenskaper, prestationer och frågar om det är några som överensstämmer med mig.
Mmm, jo men så är det nog, det kan nog passa på mig, får jag fram.

Likadant är det med rädslor, ångest, nervositet.
Finns det några bevis på att det du är rädd för, faktiskt kommer inträffa?
Oftast inte.

Jag går därifrån med en känsla av makt.
Makt över mina tankar och makt över att styra mina rädslor.
Oftast är dom ju ändå helt obefängda. Utan logik.
Djupa andetag och en övertygelse om att det är bara en tanke.
Och tankar kan ändras.
Om jag bara bestämmer mig för det.

Hemma njuter jag av tystnaden och lugnet.
Av ljuset som strålar in i huset.
Av färgerna som omger mig och insikterna som kommer till mig.
Det här är något större än "bara" utmattning, stress eller vad man vill kalla det.

Det är en möjlighet, och en skyldighet, att genomföra förändringar på alla plan i mitt liv.
Jag har fått privilegiet att ta en paus, syna mig själv och mina vanor. Och upptäcka att många av dom är rätt destruktiva.
Inte minst mina tankar.
Jag gör en mindmap över hur jag vill leva och går igenom varje punkt för sig.
Var ska jag börja för att uppnå detta?
Vissa steg är nu tagna, andra är svårare och mer utmanande.

Men bilden är där. Visionen. Målet.

Jag gör påskfint hemma och tänker att vårt hem är som gjort för påsken.
Färgerna som leker med varandra och påsken gör det liksom bara ännu bättre.
Jag målar min minsta pojkes kinder med mitt rödaste läppstift och mitt hjärta värms av lycka och vemod, sista påskfesten på dagis, kanske sista påsken han går med på att ta på sig röd-orangerandiga långkalsonger och en knallgul, alldeles för liten, tröja. Med läppstift och kajalpenna, på kinderna.
Men han gör det nu, och det är allt som räknas.
Här och nu.

Jag vet inte riktigt om resan bär ända fram.
Och jag vet inte alls vart den kommer sluta.
Men jag klappar mig själv på axeln över de steg jag börjar så smått ta, och hoppas de ska ge inpiration och energi till att ta ytterligare steg.
De där stora stegen. Som tillsammans med de små, kommer göra hela skillnaden.

Om det skrivna ordet och den där tiden

Det kom ett brev till mig, för någon vecka sedan.

Ett handskrivet, fint kuvert.
Med tjockt innehåll.
Det var vackert, oväntat och varmt.
Och berörde mig så.

Har ni tänkt på det?
Att vi aldrig skickar handskrivna brev till varandra längre.
Denna nutidens stress stress stress. Hinner inte. Orkar inte. Jobbigt.

Hur kommer det sig att vi prioriterar bort något som betyder så mycket för den som får det?
När hände det?
Och varför?
Brevvänner, som var en så naturlig del av ens uppväxt.
Dom bara försvann.
Nu är det ett snabbt sms, ett inlägg på fb kanske, eller möjligen ett mail.
Vi tar oss knappt tid att ringa varandra längre.

Att hinna med.
Det där lilla extra.
Det är vad min vår kommer handla om.
Att hinna med.
Mig själv och mitt liv.
En time-out helt enkelt.
För att hitta nya spår och nya visioner.

Avsändaren till brevet jag fick var en kär vän eller egentligen en kusin till mig.
Manusförfattare och skribent.
Han hade en vision för sitt 2013.
Att skriva och skicka iväg 52 brev till lika många olika mottagare.
Vilken vacker tanke, eller hur?
Han kommer också skriva brev här, sådana som inte går att skicka av någon anledning, för mottagaren kanske inte lever längre, eller brevet handlar om en händelse eller plats.
Gå in och läs dom vetja.
Kanske ni blir inspirerade.

I vår ska jag försöka skriva några sådana brev, inte ett i veckan, men dock.
Back to basic helt enkelt.
Skala av och tona ner och söka efter det innersta.
Jag ska ringa och ta mig tid att prata.
Jag ska försöka se de människor som kommer korsa min väg.
Som finns mig nära.
Och ta mig tid att känna efter vilka känslor som finns inom mig.
Tror det kan vara hög tid.
För oss alla.

Andas in. Andas ut.

Jag tar djupa andetag.
För att finna ro. För att dom behövs.
Lite extra idag.

Jag sminkar mig, för första gången på länge känns det som, och sätter håret i en lös knorr mitt på huvudet.
Jag säger hej till henne jag känner igen i spegeln.
Jag lyssnar på Wolf med First Aid Kit och visualiserar hur det kommer bli att sjunga den med mina Lilies.
Med sommarvinden och blomman i håret.
När benen bär mig. Lite längre fram.

Jag läser Mindfulness i vardagen och tänker att det blir fint att lära sig.
Jag försöker att inte spåra iväg i tankarna.
Tankarna som jag ändå inte hittar svaren på.

Jag skriver listor till mannen på saker jag behöver, men ännu inte kan fixa själv.
Dyra ansiktskrämer, en svart fotoram, färgburk, vårblommor.
Jag saknar böckerna jag just läst ut, dom tre som förfärar, förhäxar och förtrollar.
Och funderar på vem som ens skulle kunna vara i närheten av att förkroppsliga dessa karaktärer, på ett rättvist sätt.
På film alltså. En omöjlig uppgift.

Jag spånar på hemma-projekt.
Måla om, flytta om, sätta upp, ändra, fixa.
För det är sånt som reflekteras in i min själ.
Som gör den glad.
Och det är tankar som jag kan ta på, som jag kan verkställa.
Lättare.
Än de andra.

Jag känner mitt hjärta slå, hör det nästan ibland.
Dunkdunkdunk.
Ljudet påminner mig om livets skörhet.
Om vad som hänt och på var jag befinner mig.
Men mest om att jag måste vara snäll mot mig själv.

Lyssna inom dig, våga tro, våga hoppas. Du kan.

Idag tar jag djupa andetag och försöker tänka extra fina tankar om mig själv.