När regnet kom

Precis innan jag ska gå, kommer regnet.
Och jag önskar jag kunde stanna kvar.

Det är något visst med regn, det där intensiva och starka.
Kraften.

Jag vill sitta i fönstret och bara följa det.
Höra det.
Men hinner inte.

Ute i trädgården ligger hela lekstugan ute på gräset.
Vi började rensa och slänga igår, jag och lillebror.
Jag svär inombords, eftersom allt blir blött, samtidigt som jag tycker om det.
Den jag är.
Att ha förmågan att kunna lämna röran och kaoset, där på gräset.

Att kunna släppa och inte låta det stressa mig.

Lika snabbt som regnet kom, lika snabbt försvinner det.
Så som det kan vara, både med naturen, och med oss människor.
Snabba vändningar.
Snabba förändringar.
Men vi är i och för sig en del i det stora, naturen slår det mig, så det är kanske inte så konstigt.
Att vi är lika.
Följer samma mönster.

Men när den där stormen kommer, helt oväntat, eller som på beställning, blir det lätt att man välts omkull.
Man har svårt att stå upprätt, och möta den.
Men, sen kan den överraskat gå över lika fort.
Fortare än vi väntat.
Och det var inte så illa som vi gjort upp det till.

Dimman skingrar sig och lugnet slår ro.
Och något nytt visar sig, där bortom.
En ny liten stig som vi inte sett tidigare, och solens nyväckta strålar lyser upp den.
Storm och regn behövs.
Är nödvändigt.
För att frö och själ ska kunna växa.

Var inte rädd för stormen, kaoset och oredan, viskar jag till mig själv.

Allt går över.
Allt är föränderligt.

Finn mod, stryka och tröst i det istället.

För det är precis som det ska vara.
Och jag vet om det.
Jag vet.

En cirkus av tacksamhet

Morgonen kom, och jag kände att jag ville landa här en stund.

Att jag behöver det.

Det är lite cirkus runtomkring nu.

Rolig cirkus.

Underbar cirkus.

Efterlängtad cirkus.

Men det är som om att jag behöver få utlopp för det djupa och melankoliska också, mitt bland allt det glada.

Så mycket faller på plats och händer just nu i mitt liv.

Så mycket som jag bett om, önskat och längtat efter.

Och jag är så innerligt tacksam.

Bortom ord.

Och vill förvalta det väl, förtroendet jag fått.

För jag tror att det bara är början.

På massa magiska saker.

Jag träffade en ny härlig människa igår som flera gånger påtalade hur vacker min energi var.

Hur jag strålade som människa och hade ett ljus av godhet runt mig.

Vad svarar man på det?

Mer än tack tack tack.

Oändligt tack.

Med rodnande kinder.

Och det är faktiskt lite så jag känner mig nu.

Lite så jag känner att livet är just nu.

Gott. Strålande. Vackert.

Men mitt i detta virrvarr finns längtan och drömmen kvar.

Efter bilden jag har i mitt huvud.

Så tydlig att jag kan se detaljerna och konturerna.

Efter känslan jag känner ibland och vill känna hela tiden.

Så stark att jag kan smaka den, leva mig in i den.

Vara den.

Samtidigt känner jag större tillit än nånsin till att allt kommer till en, tids nog.

Att drömmar slår in.

Om man bara tror tillräckligt mycket.

Och det gör jag.

Så egentligen är jag inte orolig.

Jag försöker koncentrera mig på att jag på något sätt hittat det som är MITT här i livet.

Det som jag ska göra, lära ut och den jag ska vara.

Jag lägger mitt fokus på det.

Att äntligen hamnat rätt.

Vara på rätt väg.

Och jag vilar i  övertygelsen, att om jag bara fortsätter på den vägen.

Kommer de andra drömmarna möta mig där.

Nånstans längre fram.

Snart.

Och så. Äntligen.

Min uppmärksamhet slits mellan många olika platser just nu.
Det nya jag startat och det gamla som finns kvar.

Balans.

Blandat med bubbel och spritt i kroppen.

Kanske kommer denna platsen få vila ett tag.
Kanske kommer den behövas mer än nånsin.
Mellan lagom-inlägg och powertankar.
Som präglar mitt nya.

Min baby.
Det som bara är mitt.
Som är så mycket jag.
Och som är en stolthet jag bär med mig hela livet.
Oavsett hur det går.
Hur det blir.

Kanske kommer längtan och behovet av innerligt uttryck att växa.
Kanske kommer det avta.
Jag vet inte.

Men jag har påbörjat en ny resa nu.
Den som är på riktigt.

Och första steget, det tog jag i går.

www.fancyfreeliving.se heter min baby och jag finns både där på adressen, och på instagram med samma namn.

Jag hoppas du vill gå vid min sida, på denna nya spännande väg.
Vi kan väl hålla varandra i händerna.
Och viska pepp i varandras öron.
Jag tror på dig nämligen.

Och äntligen, äntligen, tror jag också på mig själv.
Det var väl på tiden.

Tankar om det nya och det gamla

Jag har funderat mycket på denna platsen.

Och på om och hur jag ska driva den vidare.

Jag har alltid haft detta som ett ställe primärt för mig själv.

Jag har aldrig basunerat ut att den finns, några enstaka i min närhet vet om det, men de flesta inte.

Och det har varit precis så som jag vill ha det.

Jag är stundtals ganska personlig och kanske privat, här.

För jag har behövt ett sådant forum.

Och har aldrig haft några problem med att blotta mina svagheter eller tveksamheter.

Men nu, snart, kommer något nytt starta och ta vid.

Något jag drömt om länge ska snart ta sina första stapplande steg.

Och där kommer finnas utrymme för tankar där med. 

Men de kommer formuleras och väljas ut med mer eftertanke.

Allt kommer inte platsa där och allt ska inte få lov att vara där.

Men det kommer ändå vara färgat av mig och den jag är.

Formulerat i ett språk som är mitt.

Och jag tänker att det kommer bli lite kaka på kaka att behålla båda.

Men vi får se.

Det kommer visa sig vad jag ska göra.

Och med detta nya som planeras och som upptar mycket av mina tankar, har det inte funnits utrymme för så mycket annat.

Så idag ville jag mest bara säga det.
Att det finns roligheter inom mig och att jag är ganska stolt över att kunna lyfta fram dom, för mig själv och snart,
för er.