I ringen på mitt finger.
I hjärtat som slår i min kropp.
I tankar och beslut jag tar.
Idag promenerar jag bort till platsen där du vilar pappa.
Jag tar med mig den vackraste blomman och sitter en stund på bänken.
Hos dig.
Andas in vårluften och känner tacksamhet över livet.
Hur jävligt det än må vara ibland.
Är du där när jag kommer?
Håll min hand och viska att allt kommer bli bra.
Snälla.
Jag behöver få höra det nu.
När jag balanserar på en skör tråd mellan hopp och förtvivlan,
längtar jag efter ditt skratt och dina lugnande ord.
De finns ju nånstans där, inom mig.
Viska dom i vinden till mig.
Jag väntar. Vid bänken.
Vi ses där snart pappa.
Dessa rader är dina pappa.
Lars Gunnar Wilhelm.
Idag är det sex år sedan du lämnade oss.
Vi som blev kvar, vi går vidare.
Steg för steg.
För det är så livet funkar.
Katastrofer och hemskheter händer och tillhör livet.
Vi bär dom inom oss som en del av vårt bagage.
Vår historia.
Vi utvecklas med och i den historien.
Vi slåss våra strider, gråter våra sorger, och skriker vår ilska.
Men vi går framåt. Vidare.
På vägen.
För på livets krokiga stig slår plötsligt knoppar ut igen.
Rötter växer sig starka och nya blommor slår ut.
Till slut.
Allt börjar om och ny historia skapas.
Hela tiden.
Nytt bagage och ny historia.
Livet överraskar.
Om man bara har tillit till det och känner tacksamhet för det man har.
Idag sitter jag en stund hos dig pappa.
Lyssnar in tystnaden och viskar ett dovt
Jag saknar dig.
Sen går jag stark därifrån, med solen i ögonen och hoppet i hjärtat.
