torsdag 27 december 2012

Dubbelspeed dagar och vårlängtanskänslor

Vi myser helg och tiden går allt för fort.
Vi sover bort halva förmiddagen och det är då man märker att ens barn blivit större.
När man får sova.

December kom och gick ungefär lika snabbt, som den alltid gör.
Och julhelgens dagar känns ungefär som om varannan timme hoppas över.
Allt det där som man tänkte man skulle ta reda på och som skulle kluras ut, det som skulle styras upp och bestämmas.
Det snurrar fortfarande runt på samma sätt som det gjort allt för länge, redan.

Jag säger tack i mitt innersta för semestern som ligger framför oss, för det extra andrummet som väntar.
Kanske jag hittar mina svar då. Och där.
Jag skriver listor, så smått, och hoppas komma till punkten där jag faktiskt också kan börja stryka på listan.

Barnen bråkar och tjafsar och skriver sedan små kärleksbrev till mig, som förlåt.
Jag och min stora åker iväg och shoppar och plötsligt då, blir han så väldigt stor, när det bara är han och jag.
Jag myser och svämmar över av stolthet, där jag går, hand i hand med han som kom för åtta år sedan och lärde mig att kärleken är oändlig.
Och sårbar.

Julstjärnan plockas ner tidigare i år, granen likaså, och jag säger tack för att ännu en jul kom.
Vi plockar fram solhattar och badkläder istället och försvinner ner i taxfree katalog och resetidningar.
Januari kommer resas bort och sen är det i princip februari och då, då är det ju nästan vår....intalar jag mig.
Skynda dig vårsol och vårkänslor, vårblommor och ljusa kvällar.
Jag längtar efter dig!













söndag 16 december 2012

Skynda dig att kom men hejsanhoppsan jag njuter av här och nu också


Dofterna omger mig, kaffe, lussebulle och hyacint.
Ljusslingan med de små husen lyser upp lite lagom.
Framför mig står tavlan, "Do more of what makes you happy".
Spot on.
Denna spelas i bakgrunden Soon After Christmas och jag hoppas ingen märker att jag satt den på repeat.

Jag sitter vid skrivbordet som har en speciell plats i mitt hjärta.
Det som var min mammas när hon var liten och som sedan blev mitt.
Det har vandrat runt i familjen och senast uppe hos min stora pojke.
Nu är det åter mitt, ett tag.
Här satt jag imorse och skrev första utkastet till drömmen.

Det är en sådan dag idag, då den tar tag i mig och sveper sin vilja och tro över mig.
Drömmen alltså.

Jag dricker kaffe och äter chokladbullar.
Jag funderar på julklappar, på nya glasögon och på vem jag vill vara. På våra julkonserter vi haft och på vilken lycka dom skänkt mig. På tapeten jag vill byta ut i vardagsrummet och på mönster som måste brytas. På loppisar jag vill besöka men aldrig hinner, och på olika vägar att gå.
På sorgliga öden som jag vill undvika och på varför det blev så.
För dom.
Jag tänker på saker som måste sägas och beteende som borde ändras. På nya vanor jag vill skapa och på nytt jag vill prova. På julstök, julbak och julgran.
På tacksamhet och på serier jag velat följa. På bloggen och på instragram och på stressen att finnas och följas. På att man borde av-iphone-sig men sen på värme och vänner de givit mig.
På rim som ska skrivas och sen åter igen på julklappar som måste köpas.

Men mest av allt tänker jag på hur stark känslan blivit.
Och på att tiden kan vara kommen.
Att säga hejdå till pressveck och kavaj och till det som varit.
Och att säga hej och välkommen till blomman i håret och ostruket på kroppen.
Välkommen du okända.
Förgyll min värld.

Också tänker jag att jag är lite som ett barn inför julafton när jag blickar framåt.
Hoppfull, otålig och förväntansfull.
2013 kommer bli en fantastiskt år.
Bara för att det måste bli så.
Och bara för att jag förtjänar det .

Så det så.



torsdag 6 december 2012

Det blir så tomt. Ibland.

Något fattas mig och jag somnar med värk i hjärtat.
Jag saknar honom.
Min stora, känsliga, kloka och vackra pojke.
Han sover över hos en kompis, inget konstigt.
Egentligen.

Men när jag inte får klappa hans mjuka kind, eller höra hans röst.
När jag inte får se hans leende eller höra hans skratt.
Då saknar jag.
Honom.

Då längtar jag.

Speciellt när jag ska somna.
Och jag vet att han med all säkerhet inte kommer intassandes i natt.
Inte kommer lägga sig nära och hålla om min arm.
Då känns det tomt.
Har inte riktigt vant mig vid att han växer.
Inte vant mig vid att han väljer andra sovplatser, då och då.

Han fyller åtta år på fredag.
Och mitt hjärta sväller över av stolthet, lycka och tacksamhet.

För att jag får lov att kalla honom min.



söndag 25 november 2012

Tick tack tick tack....

Jag borde.
Jag vill.
Jag måste.

Om bara jag fick en minut.
Jag smider planer och skriver ner idéer, visioner och förändringar.
Som jag vill ta tag i.

Men.
När stunden kommer.
Då blir det bara blaha av allting.

E.g.e.n t.i.d.

Kan vara ganska prestationsångestladdande.

För samtidigt som jag vill, borde, måste.
Allt det där.
Blir det ofta att jag hamnar här vid datorn, eller vid mobilen, eller i soffan, eller i fönstret.
Funderande, drömmande, undrande.
Om allt det där som väntar, som jag vill.

Famlar runt på Spotify för att hitta den optimala musiken att lyssna på.
HÖGT och ENSAM, så som jag älskar att lyssna på musik.
Och då på de där jättebästa låtarna som jag bara längtat efter att få lyssna på.
Nu har jag chansen.

Men hittar jag dom? Kommer jag på vilka det är?
Nej.
Inte just då.

Klockan tickar....och vips!
Vad hände?
Timmarna, stunden är över, och vad har jag gjort?
Oftast ingenting.

Bortkastat, ekar det lite inom mig.

Den mentala listan är precis lika lång som den var innan.
Bara lite utökad.
Med en dos irritation och dåligt samvete.

Men så slår det mig, kanske jag ska börja tänka annorlunda?
Kanske jag gör alla de där, vill, borde, måste, bäst när jag har barnen springandes runt mig?
Kanske min egen tid är just den tiden då jag kan vara egen.
Och för mig själv.
I mina tankar, drömmar, utan att bli störd.
Hmm, finns väl inga bra svar på det där.

Trettio minuter kvar av min ensamhet.
Tror jag ska försöka få upp den där tavlan på ovanvåningen allafall....

Hej.



lördag 24 november 2012

Om saker som aldrig hänt

Jag ska vara Lucia två gånger i år.
Med mina Lilies.
Dom vackra.
Lucia vid 38 års ålder.
För första gången.
Konstigt.

Men visst är det fint när det händer saker som aldrig hänt?
När man får uppleva känslor som aldrig känts?

Att livet hela tiden utvecklas och trampar på liksom.
Framåt. Åt det håll det är menat man ska gå.
Kanske några steg bakåt, då och då, men ändå alltid.
Framåt.

Denna julen omfamnar jag mer ömsint och lugnt.
Detta nyåret hyllar jag och firar extra mycket.
För jag tror faktiskt att, nästa år blir lite av mitt år.
Känslan inom mig säger det.

Det blir det år då min röst kommer höras och det år då mitt hjärta börjar tala.

Jag kommer välkomna det med öppna armar och tacksamt ta emot det som kommer i min väg.
Något inom mig säger nämligen att det kommer bli vackert.

















onsdag 7 november 2012

Om dagen. Just idag.

























Jag ville ta din hand.
Kanske ge dig en kram.
Titta dig i ögonen och berätta.
Om dagen som gick.

Om vad som hänt, eller inte hänt.
Om känslor jag känt, eller inte känt.
Sånt där, bara.
Jag hade velat berätta.

Om hur duktig lillebror blivit när jag lämnar honom på dagis.
Bara en kram, puss, vink och.
Hejdå.

Om min chef som grät idag när hon skulle berätta om en av våra kollegor som är på väg att gå in i väggen och som nu vädjar om hjälp.
Jag tycker det är fint att ha en chef som vågar vara så nära sina känslor.
Som vågar vara en av oss andra.
Gråta.

Jag ville berätta det för dig.

Men också om den tragiska förmögna alkisen som kom in idag.
Igen. Han som alla lurar.
Jag hade velat reflektera tillsammans med dig.
Om hur sorgligt det kan bli och varför.

Jag hade velat få dig att känna och lyssna.
På de låtar som just nu slukar upp hela mitt inre.
Det är framför allt denna.
Every cell in this body has been replaced since I last saw you. But the memory is in the DNA.
Tappar nästan andan.
Nämligen.
Och det hade varit fint att få dela med dig.

Jag hade velat berätta om den mysiga stunden jag och barnen hade vid middagsbordet idag.
Om de goda vitlöksbröden jag gjorde.
Och om storebror som hade högläsning för oss när dom skulle somna.

Jag hade velat berätta att idag har det varit lite för många stunder då jag känt mig.
Liten, och, lite så där.
Bara.
Som jag inte vill känna mig.

Kanske du hade haft nått bra att säga till mig.
Just nu.
Kanske du hade fått mig att skratta.

Jag vet inte, jag bara tänker att det hade varit mysigt allafall.
Att få berätta dessa saker för dig.

Lite då och då.



tisdag 30 oktober 2012

Kärleken vinner

Vi har en vilsam förmiddag. Som känns varm inombords.
De börjar bli sällsynta.
Men idag är det bara vi.
Jag och barnen.
Inga kompisar som kommer och går genom dörren.
Inga bråk eller skrik från lillebror som inte får vara med.

Vi bakar sockerkaka och tittar på Justin Bieber dokumentär.
Jag och storebror pratar om skolan, kompisar och varför det blir så fel ibland.
Han vet inte.
Varför.
Men det är stökigt just nu.
I klassen och inom honom kanske.
Jag slåss mot maktlöshet och förtvivlan inombords.
Han är ju min vackra pojke.
Jag vill få honom att förstå hans egen storhet.
Hans unikhet och styrka.
Få honom att förstå att det viktigaste inte alls är hur cool man är eller vilka kläder man har på sig.

Ta ingen skit.
Ekar det inom mig.
Vi har fått lägga till, ge ingen skit.
Lika viktigt det.

Men han har ett varmt och gott hjärta, han förstår nog.
Innerst inne.
Han vill bara hitta sin plats gissar jag, sin roll och identitet.
Passa in och bli accepterad.
Som resten av oss.
Inte lika självklart och enkelt kanske när man är åtta år.
Det där med konsekvenser och vad som är okej och inte okej.

Jag tänker mycket på hur barnen idag är mot varandra.
Detta tuffa klimat som skapats.
Titta på videon i detta inlägget som Dilba skrivit om mobbning.
Dom pratar ett annat språk, men problemen är desamma, oavsett språk och land.
Jag blir berörd, långt in i själen.
Av orättvisan och okunskapen.
Den gör mig rädd, ledsen och arg.
Den visar hur fel det kan bli och hur långt det kan gå.
Man vet att det finns där ute, men tänker aldrig att man själv ska drabbas.
Som med så mycket annat hemskt.
Men man kan inte veta.
Man kan bara be, hoppas, leva och lära så gott man kan.

Svåraste jobbet i världen det där.
Att vara förälder.
Och att inte veta, om man gör rätt eller fel.
Men jag väljer att tro detta;

Kärleken vinner alltid.
Över det svåra.
Över det elaka.
Det kalla.
Ljuset bryter alltid igenom, till slut.
Om vi alla tror det och tänker det.
Om vi alla strävar efter det.
Lever efter det.

Så blir det så.



måndag 22 oktober 2012

Ibland gör den sig påmind. Känslan.

Jag dricker te och äter en stor skål med nyplockade hösthallon.
Tänk, det är snart november och jag skördar fortfarande hallon i trädgården.
Jag försöker fånga det lilla som är kvar av kvällen.
Göra den till min.

Något eller någon, påminde mig innan idag om en känsla jag nästan glömt bort.
Den jag en gång känt och den jag gör allt för att glömma.
Allt för att fånga.

Jag skulle kunna beskriva känslan, måla den i de vackraste av ord.
De finaste jag kan.
Men..
Minns ni denna? Och inlägget om hur den berör mig?
Precis så.

Men man kan också sammanfatta känslan i detta.
Möjligheter.

Vi får dom alla, antagligen oftare än vi ser och tror.
Men vissa är mer klarvakna och alerta.
Vissa går inte miste om en enda.
Medans andra kisar och väljer att låta dom passera.

Jag träffar den klokaste av kvinnor.
Som hjälper mig.
Att öppna ögonen och att se.
Se det jag låtit passera.
Och hon lär mig att be.
Be om det jag vill ha och behöver.
Hon lär mig om tacksamhet och villkorslöshet.
Om vänlighet och ödmjukhet.

Så enkelt är det.
Eller precis så svårt.
Men jag har blivit bättre.
Jag ska bara våga tro, fullt ut.

Möjligheterna kommer ju, fler nu än då.
Jag ser dom allt som oftast.
Nu ska jag bara lära mig att fånga dom.
Och vägen ligger ju där.
Jag ska bara samla mod, och våga ta första steget.

Men det kommer.
Dagar som denna, när den där känslan gör sig påmind.
Då vet jag.
Då känner jag.

Snart.



lördag 13 oktober 2012

En dag som omfamnar mig

Jag vaknar upp till ljudet av min minsta pojkes röst.
Jag ligger i hans säng och han ligger i min.
Det  blir så ibland, under dessa småbarnsår.

Jag ligger kvar en stund och funderar på om det finns något finare att vakna upp till.
Barnens röster.
Och de där orden och tankarna som växlas innan man riktigt vaknat, och innan man går upp.
Ljudet av en liten röst från en liten kropp.
Men med så många kloka tankar.
Dom stunderna.
Då värmen håller sig kvar och man har hela dagen framför sig.
De gör mig lugn och fyller mina lungor med kärleksfylld luft.

Vi väntar fortfarande på svar från hans hjärnröntgen, men idag ska vi försöka skjuta de tankarna åt sidan.
Det blir loppisrunda för mamman och skridskor/simning för pappan och dom små.
Storebror har sovit över hos en kompis och ska få extra många kramar när han kommer hem.

Det blir chokladbullar och godis, mysbyxor och film.
Tofsen på sned och dagen lite som vi vill.
En cykelrunda i solen för att plocka nått fint att sätta på bordet.
Och sen gå och lägga sig till doften av nytvättade sänglakan.

Det blir en lördag att spara i hjärtat, och plocka fram små doser av under nästa hektiska vecka.
När jag är mitt uppe i den, kommer det känns lugnande att veta,
att det snart kommer en ny.

Lördag alltså.





måndag 8 oktober 2012

Livets skörhet lyser extra idag

Jag vaknar med ödmjukheten inom mig.
Över livet. Det lilla och det stora.
Idag känns det lite skört.
Försöker tänka glada tankar och letar efter lugnet inom mig.

Idag ska han sövas och röntga hjärnan.
Han med alla gosedjuren.
Mamman är så nervös, över vad den ska visa.
Över att han inte ska vakna upp igen.
Allt sånt där. Överdrivet.
Men sånt som man kan tänka, som mamma.

Han vet ingenting, mer än att vi ska dit och att han ska få en motorcykel när han vaknar.
En grön racing motorcykel, har han önskat.
Så klart kommer han få en.

Jag skulle ge dig allting du pekar på.....

Han vill ha rött nagellack och målar själv, när jag inte ser.
Det blir sådär bra, med mina vuxna ögon.
Det blir jättebra, med hans oförstörda ögon.
Han vill ha med sin nalle, den han fick när han åkte ambulans.

Det kommer över mig, så himla stort det är, att vara förälder.
Det är en svindlande känsla.
Jag ber en stilla bön inom mig att allt kommer bli bra.
Både idag och med livet, i stort.




måndag 1 oktober 2012

Kan någon svara? Hallå?





Okej, så här undrar jag.

Om man känner något så starkt, att man nästan kan smaka det, lukta det och se det framför sig.
I sitt innersta.

Och om det spelas upp, om och om igen.
Inne i huvudet.
Olika scener men ändå samma.
Om ni fattar.

Och om det känns i hjärtat.
Fast att man inte har en aning om hur resan dit ser ut eller när den börjar, eller om den kanske redan har börjat.

Men om allt detta ändå pågår, inom en.
Typ hela tiden.

Kommer det hända då?

torsdag 27 september 2012

Den vackraste stjärnan

Jag hade en vän.
En sådan där som man aldrig hittar igen.

Vi möttes på en efterfest, på den tiden då man gick på sådana.
Inte hade jag kunnat ana, vid det mötet, att vår vänskap skulle förändra mig och än idag värma mig.

Hon var väldigt olik och annorlunda.
Oss andra.
Det bodde en gammal och vis själ i hennes kropp.
En själ från en annan tid.
Och för en annan tid.
Kanske.

Hon var sju år äldre än mig och blev min syster, vägledare och bästa vän.
Det var en sorts förälskelse.

På vissa sätt öppnade hon upp ögonen och världen för mig.
Jag var 18 år när vi träffades, och visste inte mycket.
Om något.

Hon älskade London och fick mig att göra detsamma.
Hon åkte dit då och då, ensam.
Vilket jag beundrade och tyckte var så starkt.
Att åka ensam.

Hon älskade loppisar och vintage och var nog den som introducerade mig till den världen.
Hon levde efter en gammal novis att ordentliga eller fina flickor/damer inte visade axlarna.
Hon sa det ibland, men med glimten i ögat.
Och jag tyckte det var lite tokigt.

Hon älskade musik och dikter.
Och handskrivna brev.
Hon var poet och konstnär innerst inne.

Hon var tokförälskad i Phil Collins, inte musiken då bara, utan i hur han såg ut.
Vi skrattade ofta åt det.
Phil Collins.

Vi kunde sitta tyst lååånga stunder i hennes lägenhet, och bara lyssna på musik.
Och båda bli helt exalterade över nån liten ton eller sångfras, och spela den, om och om igen.

Vi spelade in blandband till varandra.

Hon skickade ofta handskrivna vykort till mig.
Och kom med små presenter, med små visdomsord fastklistrade.
Och små tokroliga serieutklipp.
Kanske jag visar er några nångång.
Dom får mig fortfarande att skratta.
Rakt ut.

Vi skrattade ofta rakt ut nämligen.
Om vår kärlekslängtan och våra span för stunden.
Våra stackars offer för vår enorma trånan.

Hon klädde om möbler och tog sig an soffan i min allra första lägenhet.
Den ovanför pizzarestaurangen.
Vi plastade in en av de roliga serierna och gömde inne i soffan med våra namn på baksidan.
Som en rolig överraskning för nästa ägare.
Om den fick någon.
Minns inte vad som hände med den där soffan.

Hon var gladare än de flesta.
Självständigare än någon annan jag mött.
Starkare och envisare.
Det fanns ingen som hon.

Men ibland räcker det inte.
Ibland spelar det ingen roll.

Den 2 januari 1999 lämnade hon mig.
Med tonvis av saknad, dåligt samvete, undran och tomhet.
Min Åsa.
Idag, av någon anledning, kom saknaden över mig.
Oväntad och enorm.
Min komihåg låda fick dras fram och jag fick vältra mig, i dig, för en stund.
Det var länge sedan.
Allt för länge.

Jag fylls av tacksamhet och lycka.
Att du finns inom mig och ovan mig.
Jag önskar att du kunde se mig nu.
Tror du hade varit stolt.

Men kanske du gör det?
Ser du mig? Vakar du över mig?
Jag tittar lite extra efter dig ikväll, min innerligt vackra vän.

Bland stjärnorna.



onsdag 19 september 2012

När livet skakar om oss

Egentligen borde det vara enkelt.
Men är ändå det svåraste som finns.
Det där med tacksamhet.

Över det lilla, det stora, det som känns och det som inte känns.

Men så plötsligt kommer det.
En påminnelse.
Som ett slag i magen.



Jag vet att du sover, känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag, men jag vågar inte väcka dig nu
Jag skulle ge dig, allting du pekar på
Men bara när du inte hör, vågar jag säga så.


Du mitt lilla busfrö, som sover med alla dina fem gosedjur.
Noga omstoppade, pussade och kramade.
Omsorgsfullt och kärleksfullt, mot dom alltihop.
Du som ofta frågar din mamma om hon haft en bra dag på jobbet.
Och som kan gå och leta upp mig, bara för att få en puss och kram.
Du som bär hela solen inom dig.

I fredags kom ambulansen och hämtade dig.
Och din mamma var mer rädd än hon nånsin varit.
Livrädd.
Och tänkte tyst inom sig, att i resten av mitt liv, gör jag allt du vill.
Bara du stannar hos mig.

Jag skulle ge dig, allting du pekar på. Men bara när du inte hör, vågar jag säga så.

Epilepsi.
Ordet slog rakt emot mig och.... vänta, vad sa du?
Vad menar du?
Hur, var, när. Och varför?

Vi åkte hem samma kväll.
Med oss hem fick vi ett oändligt bagage.
Av ständig oro.
Som jag ännu inte riktigt vet hur jag ska kunna bära.

Mitt lilla busfrö.
Som bygger och klättrar.
Högt.
Och som lärt sig cykla denna sommaren, och cyklar.
Hela tiden.

Hur ska jag kunna släppa dig?

Livet rullar på utan att vi egentligen uppskattar det.
Men så kommer det något sånt här.
En påminnelse.
Ett uppvaknande.

Ta inget för givet.
Viskar någon högt där uppe.

Glöm inte bort tacksamheten.
Över det lilla, det stora, det som känns och det som inte känns.

Idag när jag kom hem, fick jag denna blomman av min minsta älskling.
Han med alla gosedjuren.

Och mitt hjärta svämmar över av kärlek.

torsdag 6 september 2012

Hur räcker man till?

Jag målar skåp.
Mintgrönt.
Och tapetserar, bruna fyrklöver.

Jag lyssnar på denna, om och om igen och myser så där lite alldeles extra.
Dom små stunder jag hittar och kan ta.

För oj vad det blev komplicerat och svårt att ha en pojke som går i 2:an.
Som har humör som en tonåring, en alldeles för liten tonåring.
Som vill vara cool och liten på samma gång.
Att vara snart åtta år och ena stunden gå med byxorna nerdragna över halva rumpan och i nästa stund vilja krypa upp och gosa i all evighet.
Är så klart inte så lätt.
När man inte vet vilket ben man ska stå på.

Och att vara en förtvivlad mamma som inte hänger med i svängarna.
Som inte riktigt vet hur hon ska räcka till.
Är inte heller så lätt.

Han har det jobbigt just nu. Med kompisar.
Och sig själv gissar jag.
Vi ligger i hans säng på kvällarna och jag säger till honom att inte ta nån skit.
Ni vet, det där som Grynet intalade en förr, när det begav sig.
Han skrattar lite varje gång jag säger det.
Ta ingen skit.
Han ber mig förklara vad jag menar.
Men jag tror han förstår.

Jag kommer på mig själv tänka samma tanke under dagarna.
Ta ingen skit.
Jag säger det till mig själv och tänker att det är egentligen en himla bra mening.
Bara så där. Säger den rätt mycket.

Det är pannkaksdags för mig och lillebror.
Torsdag.
Dagen som ger mig andrum.
Och ikväll ska jag sjunga.
Mina fina Lilies kommer hit och vi ska träna träna träna och fylla våra hjärtan med skratt och lycka.
Vi brukar göra det.
Nästa lördag ska vi uppträda.
Jag tror jag kommer vara mindre nervös denna gången.





torsdag 30 augusti 2012

Ni har väl varit inne hos Fröken Blund?














En bild säger mer än tusen ord.
Eller?

Detta är historien om något elakt, hemskt och skrämmande.
Som tagit över och förstört, förgört och förändrat.
För länge och för många.

Det är dags att säga FUCK OFF CANCER.

Gå in här och var med och tävla.
Hon säger det så fint, den där fröken B.

Eller bara vakna upp och stötta kampen här

Vilket som. Bara ni gör något.

Jag gör båda.


Same same. But different.

Jag lämnar bleka spår efter mig, nästan osynliga.
För dom som inte vet. Eller känner.

Jag kan ibland vara lite väl komplicerad.
Till och med för mig själv.
Funderar på om det nånsin kommer ändras.

Vissa saker gör ju det.
Ändras.

Det kom över mig häromdagen, att jag gått från rosa till blå.
Himmelsblå, turkos och mintgrön.
Konstigt hur det kan bli.
Något som alltid varit självklart blir plötsligt nånting helt annat.

Och plötsligt har jag gått från sidobena till mittbena.
Inget revolutionerande. Jag vet.
Men det blir en annan jag, på nått sätt, när jag tittar mig i spegeln.
En helt annan, när jag känner efter.
Inuti.

Annars är allting sig likt.

Vi bor i idyllen. I Bullerbyn.
Det är fint.
På eftermiddagarna samlas alla barn och föräldrar utanför husen.
Det cyklas, spelas, gungas och skrattas.
Och dricks kaffe.
Våra barn är allas barn.
Det lämnar varma spår inom mig.

Att vara en del av en gemenskap.
Känns viktigt ibland.

Andra dagar står jag utanför och känner mig lite som
en utomjording.

Konstigt, när jag tänker på det.
Att allting kan ändras, men ändå vara detsamma, på nått sätt.
För dom som inte vet.
Eller känner.


torsdag 23 augusti 2012

Darn, skit och attans oxå




Jag kommer inte bort från känslan av obalans.
Otrivselkänslan smakar illa i munnen och växer sig starkare inom mig.

Så mycket har fallit på plats, klarnat och sjunkit in.
Det senaste året har förändrat mig och gjort mig lugnare och säkrare.
På vad jag vill.
Men framför allt, på vad jag inte vill.

Det är just det som gnager, äter och skaver i mitt inre.
Det jag inte vill längre. Det som känns fel.
Plötsligt blev det så starkt.

Men attans, hur hittar man gnistan, styrkan, modet och den tillräckliga viljan till att förändra?
Att våga kasta sig, utan att se marken?
Utan att veta var man landar, eller ens om man överlever.
Och vem är jag att önska mig utanför ramen och normen?

Väntar och letar efter små små tecken, hintar eller vägvisare.
Ni där uppe, ge mig en signal!
Berätta för mig när det är dags!

För vet ni, jag vill ut från den korrekta, välkammade och ordentliga boxen.
Där allting måste göras rätt och där det krävs saker av mig som jag inte kan ge.
Där jag aldrig kommer bli tillräcklig eller total.
Där allt känns oviktigt och betydelslöst på nått sätt.

Samtidigt är jag livrädd vid tanken på att lämna det.
Den där tryggheten ni vet....
Attans vad den känns viktig ibland.

Men jag vill bli förälskad i vardagen.
Jag vill leva för att vakna upp till ännu en sådan dag.
Längtar efter det.
Behöver det.

Jag tittar på mina barn och inser, verkligen inser på ett sätt jag inte tror jag gjort innan, att dom betyder allt.
Inte allt på ett självförnekande eller självuppoffrande sätt, utan bara på ett sätt som gör att jag vill ge dom a-l-l-t i form av harmoni, trygghet, uppmuntran, glädje och kärlek.

Vet inte om jag gör det nu.
När jag alldeles för snabbt och för högt skäller, gnäller och klagar.
Bara för att jag själv bär runt på så mycket missnöje.

Det är för dom jag vill förändra och förändras.
Men lika mycket för mig.
Men mest för att slippa de där tankarna längre fram.....

Om bara.


torsdag 16 augusti 2012

Sommarens drömmar och höstens realitet

Vardagen har kommit smygande och jag överlevde, både den och mitt fästingbett.
Tänk vad tanken kan spåra iväg och skrämma en ibland.

Tre dagar avklarade och känner mig löjligt lycklig över att min lediga dag infunnit sig.
Har inte riktigt accepterat det faktum att jag faktiskt ska gå till jobbet VARJE dag nu.
Vecka efter vecka.
Känns inte riktigt okej.
Ännu.

Saknar hemma kläder och hemma snoddar i håret.
9-17 innebär så väldigt strikt och tråkigt och välkammat.
Det innebär att inte riktigt vara jag.
Eller ett vara ett annat jag som jag inte är så säker på att jag vill behålla.
Funderar mycket på det just nu.
Kanske blir det bra, om ett tag, när minnet av sommar jag har bleknat och hamnat lite i skymundan.
Men kanske jag plockar fram små delar av den och smyger in så där lite hemligt.
Kanske nagellacket får åka på igen.
Kanske det blir rätt roligt ändå.
Vi ska få en ny arbetskamrat.
En ut, en in.
Så det funkar.

Men ändå.
Låt mig inte glömma bort detta.
Mitt sommar jag.
Mina sommar kläder och sommar tofsar.
Mina sommar drömmar, och,
Den som är jag.
Påminn mig.

Låt mig inte nöja mig.

Är så lätt att göra det när rutiner och vardagen fått sitt grepp om en.
Det är så lätt att glömma att det finns nått annat, eller alla fall möjligheten att skapa nått annat.
Om det är det man drömmer om.

Vi kan väl påminna varandra va?



fredag 10 augusti 2012

Hemska insekter som gör mig rädd. Och trött.

Vemodens vind drog in, lite sådär objuden och oväntad.

Känner mig svag, liten och trött, och orolig för det där fästingbettet jag drog på mig uppe i skärgården.
Googlar och läser alldeles för mycket.
Hemskheter och sånt jag inte vill veta.
När jag redan är orolig, och lite rädd.
Ovant, för en skåning som mig.
Med fästingar alltså.

Det korallröda nagellacket är borttaget.
Faktiskt fick det sitta på nästan hela sommaren.
Men häromdagen kände jag att nu var det dags för det att vila.

Semesterns sista dag åkte jag och liten M till Slättarps gård.
Inte så insupande som det brukar.
Men hittade en liten väska, faktiskt en sådan jag letat efter, lite grann.
Försöker känna mig glad.

Vardagen tar vid och kanske kan det vara okej, när den väl tagit sitt grepp och man är inne i den.
Just nu snurrar tankar om borrelia och TBE och alla hemskheter som följer med, så snabbt i mitt huvud att det känns svårt att hänga med.

Vilar med minnen från Winnerbäcks konsert igårkväll.
Söndermarken är fin.
Nynnar lite på den och hoppas morgondagen kommer med sol.

tisdag 31 juli 2012

Tankar av vemod och förhoppning

Semestern är inne på sin andra halva och tankarna börjar snurra.
Hösten.
Hur kommer den att bli?
Hur vill jag den ska bli?
Och framför allt, hur får jag den att bli så som jag vill.
Och som jag känner inombords.

Jag skriver mentala listor över saker jag vill få gjorda, känslor jag vill känna och stunder jag vill behålla.

Köpa nya glasögon
Sol
Konserter
Börja yogaklass
Bruna ben
Fixa barnens lekrum
Skratt
Harmoni
Köpa ny kamera
Lugn
Kramar
Loppisar
Fullkomlighet

Jag drömmer mig bort till en annan vardag,
bortom 9-17 jobbet som inte stimulerar mitt innersta eller utvecklar min själ.
Och funderar på hur många som egentligen har förmånen att ha ett jobb som gör just det?

Är jag naiv?
Orimlig?
Kanske, vet inte.

Men tänker att jag närmar mig halvtid på min livsbana och att kanske är jag värd att ge mig själv en mer självuppfyllande andra halva?
Att liksom leva för mig själv, lyssna på mig själv och följa min inre röst.

Fy fan vad jag är bra.

Sånt här går jag och tänker på nu, när jag plötsligt börjat räkna dagarna, alldeles för tidigt, till vardagssnurren är igång igen.

Stanna upp!!!
Lev i nuet!!!
Stop!

Suck, varför är tanken alltid ett steg längre fram?

Högar med kläder, för bad, regn, sol och storm, ligger som små hinder runt om i hela huset, imorgon är det roadtrip till huvudstaden som gäller.
Blir nog fint.
Ska försöka andas in luften av ledighet ordentligt.
Hålla andan, blunda och bara vara.


måndag 30 juli 2012

Heaven on earth is a choice we must make, not a place we must find

Ibland stannar jag upp vid tanken,
på hur mycket godhet och värme det ändå faktiskt finns i världen.
Den som inte märks alltid,
utan oftast försvinner in i skuggan av vansinnedåd.
De som får alla rubriker.
Men när den tanken slår mig, blir jag varm inombords.
Kärleken vinner. I det stora hela.

Helgen har spenderats i Göteborg, i värmen av 66 000 kärleksfulla och glada medmänniskor.
Alla där för att hylla och uppslukas av ännu mer kärlek och glädje.
Vilket privilegie.
Faktiskt.

Och lite balsam för själen att få strosa runt bland mysiga gator, stanna där och när man vill,
fika både en och två gånger.
Och få små minnen från helgen med sig hem.
Fint.
Och sen mitt i allt få ett sms från sin 7-åriga son.
Då smälter ens hjärta och man inser att allt finns där liksom redan,
om man väljer att öppna ögonen och se det.




.












fredag 20 juli 2012

Jag tankar och lever i nuet

Jag tankar sommar i regnet.
Och känner mig lugnare inombords än på länge.
Tänker att här vill jag stanna.
I lugnet.
Men söker ändå förändring.
Just därför.
För att behålla det.

Jag har letat, jagat och sprungit.
Inom mig och ibland även utom mig.
Vilse har jag varit, mer än en gång.
Men vill stanna nu, om det går.

Jag omger mig med färger som får min själ att skratta.
Speciellt min nymålade stol gör mig lycklig.
Den är jättegul. Och fin.
Jag loppisfyndar blåa gustavsberg tallrikar och gamla ljusstakar.
Och stolar.
Jag går i mina rosa byxor och tar ibland på mig min vita kjol som ser ut som en blandning mellan en zigenarekjol och vita mormorslakan.
Den känns fridfull, på nått sätt.
Jag planerar för omändring i barnens lekrum och myser vid tanken på allt roligt fix som väntar.

Tittar på filmer om kvällarna och snappade upp denna i en av dom.
Damien Rice – Cold Water
En film och en låt som håller sig kvar, inom mig.
Vilken lycka.

Jag stickar vidare på mitt lapptäcke och känner en uns av stolthet inombords
att jag nu är en bit på väg.

Jag tänker att jag har tagit konstiga beslut innan.
Men vet att dom var rätt, just då.
Men jag har förlorat mig i fel saker.

Nu vill jag förlora mig, i mig själv.
Vilken lycka att få leva detta livet.
Allt som finns runt om mig, och inom mig.

Jag tankar sommar och struntar i regnet.
Vinter resan till paradiset är bokad och tiden dit är ett otaligt antal dagar av nuet.
Gårdagen är historia, morgondagen ett mysterie, här och nu en gåva.
Har en vis vän lärt mig.
Jag ska försöka leva så.
Om jag kan.

Jag tänker att det ligger nånting i det där man brukar säga,
att man blir visare och klokare med åren.
En väns mormor sa alltid att man ska inte prata om en dams ålder
så länge hon fortfarande kan få unga mäns huvud att vändas.
Vis, klok och ålderslös.
Rätt okej. Det vill jag vara.

Jag fortsätter tanka sommar, energi och lugn.
Och tänker att jag gör det i överflöd,
så ifall jag skulle behöva en dos en kall och motig höstdag,
finns där reserver att plocka fram.

Känns varmt i hjärtat att veta.
Och hoppfullt.


lördag 7 juli 2012

Hjärtat behöver också fyllas på

Ibland behöver jag bara en stund.
För mig själv och med mig själv.
Så innerligt.
Att hitta tillbaka till lugnet och nån slags stabilitet inom mig.
Genom att bara. få. vara. själv.

Livet och vardagen hemma hos oss är mest bara jag och barnen.
Och jag älskar så innerligt att få dela varje sekund med mina ungar, skulle aldrig vilja eller kunna välja bort det mot något jobb i hela världen.
Aldrig nånsin.

Men jag skriker på dom lite väl ofta och högt ibland.
Och ångrar mig sen.
Varför gjorde jag det?
Mina små gryn.
Ni är ju bara små och då är det ju meningen att man ska bryta regler, testa gränser och göra lite som man vill.

Men jag älskar dom så mycket att jag blir rädd ibland, och jag vet att jag är en himla bra mamma.
Ändå.
Det är liksom inte det.
Det är bara att ibland försvinner luften och det blir svårt att andas.

Det är då mitt inre börjar skrika efter detta här och nu.
Då jag får vara bara med mig själv,
lyssna på musiken som får min själ att sväva,
hitta inspiration i tidningar och stanna till i egna tankar.
Försvinna bort en stund i mina drömmar.

Den stunden, som är i just detta ögonblick, är värd allt.
Och plötsligt kommer jag på mig själv med en längtan att få gosa med mina små igen.

Själsförrådet har fyllts, sinnet samlats och tålamodet återvänt.
Hjärtat är fullt igen.

Precis som det ska vara.



söndag 24 juni 2012

Hem ljuva hem

Den där lyckan som kommer över en när man varit bortrest, och kommer hem.
Den är fin. Total. Och underbar.

Här bor jag!
Oj vilken tur jag har.

Vinden viner, regnet piskar mot rutorna.
Men inne är ljus tända, i massor, filtar framme och snart tänds brasan.
Tänk vad man tar detta för givet.

Underbara fina, varma och ombonade hem.
Åh vad jag ska ge dig kärlek, uppskatta dig och omhulda dig.
Ännu mer.

Men jag kanske förnyar dig lite.
För efter helgens mys i finfinaste sommarstugan, är inspirationen total, oj oj oj vad det ska loppis spanas denna sommaren.
Brokig samling av koppar, tallrikar, skålar i alla dess färger.
Skåp, stolar och roliga små saker som man inte riktigt vet vad det är.
Sånt där.
Ska jag leta efter.

Och vet ni, lite nystart har väckts inom mig denna helgen.
Jag fick svaret jag väntat på så länge.
Alldeles för länge.

Det var inte det svar jag drömt om.
Längtat efter.
Men konstigt nog okej ändå.
Jag reser mig, samlar ihop resterna, och känner att jag kommer klara mig.
Jag får bara ändra vägriktning, leta fram en ny karta och sikta in mig på en annan resa.
Kanske den blir ännu bättre.
Tjusningen med livet är ju att man inget vet.

Sug in här och nu, det som hjärtat bankar för just i denna sekund.
Morgondagen får överraska.
Inget blir ju ändå som man tänkt.
Och ibland är det också bra.