Jag letar sånger till oss att sjunga.
Svenska sånger, och hittar den otroligt vackra Du liv med Sofia Karlsson.
Den går om och om igen, i mitt huvud och i högtalarna.
Den hade passat oss så bra och jag hoppas att vi kan sjunga den någongång.
Innerligt och ljuvligt och med känslorna utanför kroppen.
Jag andas tacksamhet och hopp och tror att jag har en alldeles egen ängel som vakar över mig.
På onsdagar sätter jag händerna i våt lera tillsammans med en av mina finaste vänner och ett dussin pensionärstanter.
Som jag längtat efter det.
Saknat det.
Det väcker minnen, underbara och plågsamma.
Minnen om henne.
Den vackraste stjärnan på himlen.
Jag saknar henne, speciellt mycket med den där leran på händerna.
Kanske är det hon som vakar över mig ändå?
Hon som en gång var den som kände mig bäst.
Kanske gör hon det även nu?
Fast på ett annat sätt.
Kanske det är hon som viskar klokheter och visdomar i mitt öra.
Kanske hon läser min själ och lyssnar på mitt hjärta, bättre än jag själv gör.
Och hjälper mig dit.
Fram på vägen, över broar, avgrunder och ängar.
Jag hoppas det är så.
Det är i alla fall en känsla som ger mig trygghet och lugn.
Att tro att vi nånstans ändå fortfarande är de där bästa vännerna.
Himmel och jord mellan oss.
Men ändå.
Precis här, bredvid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar