Vägen som bara är min. Och bara din.

Den trillar ner som en tegelsten i huvudet.
Insikten.
Och jag önskar att jag kunde berätta det för dig.

Önskade att jag kunde säga, att jag förstår precis.
Det gör jag.
Det är ju du som är klok.
Kanske klokare än jag, när jag tänker efter.

Jag gråter lite idag, men hoppas att det ska räcka sen.
För jag vet ju att allt är precis som det ska vara.
Att allt säkert följer planen. Den osynliga.

Jag vill så mycket och ber om så mycket.
Ha överseende.

Jag hade visst inte kommit så långt på vägen, som jag trodde.
Men ändå tillräckligt långt för att inse att jag inte hade det.
Om ni förstår.

Ibland är det jobbigt att prata i gåtor, ibland vill man bara säga precis som det är.
Få det ur sig och känna sig ren inombords.
Varför ska det vara så svårt?

Jag tänker och känner och minns.
Ögonblick som blir till evighet.
Och jag tänker på nedanstående ord.
Att vi alla måste lära oss att gå ensamma.
Oavsett om vi har någon att hålla i handen eller inte.