Den där helgen som gick

Idag är det en sådan där måndag, igen.
Kanske måndagar är så bara.
Men hösten kryper sig på allt mer och jag hänger inte med.
Fryser i min allt för tunna jacka och är helt oförberedd när regnet börjar falla.

Jag har haft en helg med trötta ögon.
Ögon som inte riktigt velat vara vakna utan hellre velat vila.
Som känts svullna och så där, gråtiga.

Kanske var det fredagens fotoutställning som satte tonen.
Den med Kristian Gidlund.
Som fick tårarna att rinna och tankarna att vandra.
Hans namn kan aldrig sägas tillräckligt ofta, hans liv och hans historia borde finnas kvar inom alla som en evig påminnelse.

Livet.

Jag rensar bland pappershögar och hittar en artikel jag rivit ut.
Varför är det så viktigt? heter den och jag uppmanar er att läsa den här.
Allt för sällan frågar vi oss själva, varför.
Varför vi lever som vi gör, varför vi tar de beslut vi tar.
Varför vi inte tar de beslut vi skulle vilja eller skulle behöva.
Klart tänkvärt.

Jag har en längtan inom mig om att få resa iväg, med ensamheten som sällskap.
Sitta nånstans med en värmande sol i ansiktet och en kaffe i handen.
Och ett främmande språk runt om mig.
Betrakta människor och livet.
Och mig själv.

Det är också något vi gör allt för sällan.
Betraktar oss själva.
Tittar oss i spegeln och verkligen s.e.r. vem som tittar tillbaka.
Vågar möta blicken, den som representerar vår själ.
Och till slut, när vi ser den, känner den, ställer oss just den där frågan.

Varför.