Att låta hjärtat vila

Ibland händer det att man måste ändra fokus och rikta blicken lite mer åt ett annat håll.

Oftast kommer den uppenbarelsen lite så där, oväntat kanske.

Lite som tegelstenen, men inte lika hårt.

Idag fylls jag av vemod, undran och konstigt nog, sen, ett driv.

Jag vet ju hur jag vill ha det, vad jag drömmer om, även om jag har svårt att säga det högt.

När folk frågar.

Men. 

Jag vet.

Nu riktar jag blicken dit.

Baskemej gör jag det.

Bort från hjärtats sårbara hinna som så lätt skrapas upp.

Nu får det vila lite.

Återhämta sig.

Nu riktar jag energin på hjärnans vilja, på planer och strategier och vägar.

För att komma dit, till en av drömmarna.

Och väl där, eller kanske nånstans på vägen, väcker jag liv i det där hjärtat igen.

Jag lovar.