Wake up call

Jag glömmer bort mig själv för ett tag.
Kanske är det en medveten flykt, för att jag behöver en sådan.
För att jag är trött på mig själv och mina tankar.
Men det slår mig att jag den senaste tiden funnit mig själv tittandes eller läsandes, historier, alla baserade på någon sorts verklighet, med människoöden som liksom får mitt hjärta att brista, eller alla fall gråta.
Som tar fokus bort från min egen verklighet.

En livstid som utkämpas och levs i motvind.
Mot fördomar, hat, okunskap.
Sorg större än vad mitt förstånd säkert kan förstå.
Kärlekshistorier vackrare och starkare än ord kan beskriva.
Men igen, som möter hinder efter hinder, tills dess kraft har förtvinat och lämnat en urarmad och livlös själ.
Eller mannen som ligger totalförlamad och tvingas leva vidare i en kropp han så innerligt vill lämna.

Livet, som vi inte vet nånting om.
Kan bli så där.
För var och en av oss.
Orättvist. Omänskligt. Ovärdigt.
Det påminner mig om att mina egna problem och tankar, faktiskt går att hitta lösningar på.
Det är så lätt att glömma, så lätt att gräva ner sig själv i en allt för djup grop, och inte ha en aning om hur man ska ta sig upp.
Att tappa perspektivet.

Men.
Jag har en kropp som bär mig och som utför underverk varje dag.
Jag har ett hjärta och en själ som slår hoppfullt för kärleken som finns inom mig.
Och jag lever i en tid och på en plats där det finns förståelse och acceptens för individualitet och olikheter.
Vägen ligger ju redan där, utrullad och klar.
Det är bara jag som ska förstå det, se det och våga ta det första steget.

Ibland vill jag ruska om mig själv och säga, skärp dig!
Det är inte synd om dig och det är för tusan bara du som kan hjälpa dig själv.
Tänk, vilken fantastisk möjlighet, vilken gåva.
Att faktiskt ha den makten själv.
Att liksom ändå innerst inne veta, att det är helt upp till dig, och till mig, och bestämma hur livet ska se ut.


There is no passion to be found 
in settling for a life
that is less than the one
you are capable of living.

- Nelson Mandela