Jag plockar höstblommor till dig

Grattis på din födelsedag pappa.

Jag undrar om du firas uppe i himlen.
Om det finns ballonger och tårta.
Om det dukas upp ett oändligt långbord, vitt, fluffigt och vackert.

Jag gissar inte.
Åren som Lars Gunnar Wilhelm på denna planeten i det livet du levde, med denna dag som födelsedag, upphör nog på nått sätt när man hamnar uppe bland molnen.

Tänker jag.

Men jag ska fira dig på de sätt jag kan idag lilla pappa.
Jag promenerar bort till dig, samlar ihop det vackra jag hittar på vägen.
För vet du pappa, det är en underbar höst vi har i år, mild och varm,
blommor står kvar,
hallon och smultron fortsätter att mogna,
och till och med lavendeln blommar lite på nytt i rabatten utanför.
Jag samlar ihop det vackraste jag hittar och kommer bort.
På bänken viskar jag mina hemligheter till dig och tänker att du nog förstår.
Jag sitter där en stund och du håller mig i handen.
Och jag håller din.

Du och jag pappa, visst var det lite så?
Med samma tankar och samma sätt.
Jag saknar dig.

Men det är okej.
Man får lov att sakna, och det får lov att göra lite ont.
Det betyder bara att man en gång älskade.
Men livet går vidare.
Och det är också okej.

Jag reser mig upp och lämnar platsen.
Men du följer med mig.
Det är det bästa, för bland saknad och sorg, bor också minnena.
Och dom försvinner aldrig.