Dubbelspeed dagar och vårlängtanskänslor

Vi myser helg och tiden går allt för fort.
Vi sover bort halva förmiddagen och det är då man märker att ens barn blivit större.
När man får sova.

December kom och gick ungefär lika snabbt, som den alltid gör.
Och julhelgens dagar känns ungefär som om varannan timme hoppas över.
Allt det där som man tänkte man skulle ta reda på och som skulle kluras ut, det som skulle styras upp och bestämmas.
Det snurrar fortfarande runt på samma sätt som det gjort allt för länge, redan.

Jag säger tack i mitt innersta för semestern som ligger framför oss, för det extra andrummet som väntar.
Kanske jag hittar mina svar då. Och där.
Jag skriver listor, så smått, och hoppas komma till punkten där jag faktiskt också kan börja stryka på listan.

Barnen bråkar och tjafsar och skriver sedan små kärleksbrev till mig, som förlåt.
Jag och min stora åker iväg och shoppar och plötsligt då, blir han så väldigt stor, när det bara är han och jag.
Jag myser och svämmar över av stolthet, där jag går, hand i hand med han som kom för åtta år sedan och lärde mig att kärleken är oändlig.
Och sårbar.

Julstjärnan plockas ner tidigare i år, granen likaså, och jag säger tack för att ännu en jul kom.
Vi plockar fram solhattar och badkläder istället och försvinner ner i taxfree katalog och resetidningar.
Januari kommer resas bort och sen är det i princip februari och då, då är det ju nästan vår....intalar jag mig.
Skynda dig vårsol och vårkänslor, vårblommor och ljusa kvällar.
Jag längtar efter dig!

Skynda dig att kom men hejsanhoppsan jag njuter av här och nu också

Dofterna omger mig, kaffe, lussebulle och hyacint.
Ljusslingan med de små husen lyser upp lite lagom.
Framför mig står tavlan, "Do more of what makes you happy".
Spot on.
Denna spelas i bakgrunden Soon After Christmas och jag hoppas ingen märker att jag satt den på repeat.

Jag sitter vid skrivbordet som har en speciell plats i mitt hjärta.
Det som var min mammas när hon var liten och som sedan blev mitt.
Det har vandrat runt i familjen och senast uppe hos min stora pojke.
Nu är det åter mitt, ett tag.
Här satt jag imorse och skrev första utkastet till drömmen.

Det är en sådan dag idag, då den tar tag i mig och sveper sin vilja och tro över mig.
Drömmen alltså.

Jag dricker kaffe och äter chokladbullar.
Jag funderar på julklappar, på nya glasögon och på vem jag vill vara. På våra julkonserter vi haft och på vilken lycka dom skänkt mig. På tapeten jag vill byta ut i vardagsrummet och på mönster som måste brytas. På loppisar jag vill besöka men aldrig hinner, och på olika vägar att gå.
På sorgliga öden som jag vill undvika och på varför det blev så.
För dom.
Jag tänker på saker som måste sägas och beteende som borde ändras. På nya vanor jag vill skapa och på nytt jag vill prova. På julstök, julbak och julgran.
På tacksamhet och på serier jag velat följa. På bloggen och på instragram och på stressen att finnas och följas. På att man borde av-iphone-sig men sen på värme och vänner de givit mig.
På rim som ska skrivas och sen åter igen på julklappar som måste köpas.

Men mest av allt tänker jag på hur stark känslan blivit.
Och på att tiden kan vara kommen.
Att säga hejdå till pressveck och kavaj och till det som varit.
Och att säga hej och välkommen till blomman i håret och ostruket på kroppen.
Välkommen du okända.
Förgyll min värld.

Också tänker jag att jag är lite som ett barn inför julafton när jag blickar framåt.
Hoppfull, otålig och förväntansfull.
2013 kommer bli en fantastiskt år.
Bara för att det måste bli så.
Och bara för att jag förtjänar det .

Så det så.

Det blir så tomt. Ibland.

Något fattas mig och jag somnar med värk i hjärtat.
Jag saknar honom.
Min stora, känsliga, kloka och vackra pojke.
Han sover över hos en kompis, inget konstigt.
Egentligen.

Men när jag inte får klappa hans mjuka kind, eller höra hans röst.
När jag inte får se hans leende eller höra hans skratt.
Då saknar jag.
Honom.

Då längtar jag.

Speciellt när jag ska somna.
Och jag vet att han med all säkerhet inte kommer intassandes i natt.
Inte kommer lägga sig nära och hålla om min arm.
Då känns det tomt.
Har inte riktigt vant mig vid att han växer.
Inte vant mig vid att han väljer andra sovplatser, då och då.

Han fyller åtta år på fredag.
Och mitt hjärta sväller över av stolthet, lycka och tacksamhet.

För att jag får lov att kalla honom min.