söndag 25 oktober 2015

På den där pallen igen

Också sitter jag här.
Med orden.

Jag vet inte vart dom kommer bära mig eller vad dom vill berätta, men jag följer dom varsamt med försiktiga tangenttryck.

Det är söndagkväll och jag landar hemma i ett tomt hus, efter dagar av sorl, skratt och prat.
Jag längtar efter mina små.
Längtar efter att vara mamma.
Men vet att mina pojkar skrattar och springer och är glada, där dom är just nu.
Så jag försöka bara acceptera min längtan.
Konstatera att den finns där, men sen släppa fokuset på den.
Snart nog är dom hemma hos mig igen.

Omvärlden just nu känns dyster och tung, och jag känner att jag lite grann har förlorat något viktigt i allt som sker därute.
Eller snarare att jag tappat bort något, i alla tidningsrubriker, ärrade själar och tomma blickar, som möter mig där.
Det mörka får ta så stor plats nu i medier och jag blir oerhört påverkad av det.

Jag behöver hitta tillbaka till mina egna drömmar, mitt egna hopp, och min kanske naiva tro på att världen är en vacker plats och livet ett privilegium, en gåva värd att vårda och kämpa för.
Jag behöver hitta tillbaka till mitt egna glitter och glöd.

Jag lever nära mina känslor.
Uttrycker dom gärna och blir frustrerad när jag inte får samma tillbaks.
Nånstans under alla intryck finns ju det där jag längtar efter.
Och jag vill inte bli en person som slutar kämpa för det.
Jag vill inte bli hon som går genom livet med autopiloten inkopplad, och hjärtat väl inpackat och inslaget, undangömt nånstans där ingen kan hitta det.
Där jag till och med själv inte kan minnas var jag lagt det.
Jag vill inte det.

Så jag fortsätter att leva nära mina känslor.
Jag fortsätter uttrycka dom.
Och jag fortsätter tro.

Livet börjar om.
Och jag ska försöka möta det med så mycket glitter och glöd jag bara kan.
Och jag ska försöka påminna mig själv lite mer, om att ljuset och kärleken finns där ute.
Både för mig och för resten av världen.
Den tron måste alltid få brinna, oavsett hur många mörka tidningsrubriker som produceras.
Tappar vi den tron, kan vi lika gärna kapitulera direkt.

Jag låter orden få vila, kanske låter jag andra ord få flöda.
De som är lite lättare just nu.
Söndagskvällen är tyst och lugn, och just nu, just här, är det allt jag behöver.