fredag 30 januari 2015

När någon annans ord är så mycket vackrare och klokare än ens egna, är det okej att låna dom

Jag började läsa lite ofokuserat och okoncentrerat, för att ganska snabbt förstå att dessa orden är mer än bara ord.
Jag började om och läste två, tre gånger till.

Denna mannen, Daniel Mendoza, som driver goodnewsmagazine, är galet inspirerande och jag önskar att ni alla vill följa honom, eller snarare tidningen, t.ex på Facebook för att läsa hans kloka tankar.
Att ni tittar in på hemsidan, stöttar genom att prenumerera eller bara fortsätter att sprida hans budskap och goda arbete.

Men tillbaka till orden här nedan....
Som målar upp kärleken på ett sådant vackert sätt att man önskar man själv skrivit dom.
De som träffar rakt i hjärtat hos oss som tror på det vackra, på kärleken och på magi.
Och på att allt det går att finna.

Följande ord är alltså inte mina, utan Daniel Mendoza, vill jag vara tydlig med att säga....


Att lära sig leva med "Tänk om?"

En man sa till mig att det var för honom svårt att förstå hur man kan träffa någon för en kort stund, några få timmar och se en mening i det mötet. Hur några timmar i en främlings sällskap kan förvandlas till saknad, till längtan och i viss mån till kärlek.

Han sa till mig att han hade svårt att förstå hur hon sedan kan gå i veckor, månader, kanske till och med år, och ha ett så starkt minne av mötet att hon skulle göra vad som helst för att få uppleva det igen.
"Tala om att bedra sig själv!" sa han till mig.
Jag lyssnade på orden. 
Lyssnade på vad han försökte övertyga mig om.

Min övertygelse är denna: Om du inte lever i nuet kan det vara svårt att förstå hur ett möte med en främling kan ha någon känslomässig betydelse. Jag är medveten om att så kan vara fallet.
Om du inte är en sökare och inte heller tror på kärleken, kommer du inte heller att förstå.
Om du måste följa en kalender där dagarna är fyllda med måsten, med förväntningar, med krav, med anpassning, med begränsningar... kan det vara svårt, nästintill omöjligt, att förstå.

Därför att du inte är där, i stunden. 
Du är konstant på väg någonstans.
Livet är för dig en rak sträcka med bestämda hållplatser där du går på och av. 
Du befinner dig i en dimma där alla ser in, men ingen ser ut.
Du är kanske lyckligt ovetandes om att du befinner dig där.

Du känner säkert igen ovanstående. Det är när du befinner dig i den som många verkar ha kloka råd att komma med om hur du tar dig ur. Men du är så långt in i dimman att du knappt hör deras meningslösa försök att nå dig.
Rädslan styr dig allt djupare in, och om inte den, så kommer definitivt omgivningen med sina oskrivna regler att göra det.
Du är fast.
Fångad.
Säg mig: När du läser detta, håller du andan? Lever du på ett andetag?

För mig är det mycket svårare att förstå hur två människor kan leva år under samma tak och inte känna varandra. Då menar jag på djupet.
Jag tror att de flesta hellre skulle tillbringa några få timmar med någon som verkar förstå, som ser en därför att den vill se och inte först och främst är ute efter att bli sedd, som ser en därför att den kanske själv har samma erfarenheter, som ser en därför att den kanske själv har samma längtan, som ser en därför att den kanske själv känner samma tomhet, än att leva ett liv med någon som aldrig har förstått en. Jag tror att många skulle vilja möta den som från början vet hur den ska älska en, utan att man behöver lära ut det.

Jag tror att många hellre skulle vilja möta den personen en kort stund, ett möte, än att gå år i tystnad och hoppas på att den man lever med, lär sig.

Mängden tid är inte avgörande.
Och kärlek är ingenting man kan planera in i en kalender.
Den kommer när den kommer. Och när den kommer han man följande alternativ att välja på: att vara i stunden och bejaka kärleken med allt vad den innebär, eller att lära sig leva med frågan: "Tänk om?"

//Daniel Mendoza

torsdag 29 januari 2015

Åttans år

Mitt hjärtrum var vitt.
Helt vitt.
De som befann sig där var vitklädda och med ett vitt sken omkring sig.
Där fanns två personer.
En vuxen och ett barn.
Barnet var min minsta pojke som satt på en gunga som hängde från taket.
Hans blonda hår, som jag älskar att dra mina händer genom, flög i vinddraget från gungan.

Jag stod och betraktade rummet, mitt rum.
Känslan var varken varm eller kall.
Den bara var.

Jag gick vidare ut i trädgården och såg några enstaka liljekonvaljer.
Därefter lämnade jag huset och gick tillbaka över ängen, jag satte mig vid ett träd och lutade mig mot den kraftiga grunden.

Jag hade svårt för att återvända.
Min kropp reagerade och det kändes jobbigt.
Väl tillbaka, kom tårarna.
Först mjukt och sakta.
Sen nästan okontrollerat.

Och jag förstod varför.
Jag visste.

Idag känner jag mig lugn.
Jag jobbar en stund på morgonen med det som ska bli mitt.
Som redan är mitt.
Men min hemlighet, än så länge.
Nu finns det ingen återvändo och jag är galet peppad, stolt och förväntansfull.
Skiter nästan i om det kommer gå bra eller inte.
För mig är det vägen dit.
Hit.
Resan jag gjort och gör.
Det är den som bär mig och kommer bära mig vidare framåt.
Och den fyller upp hela mitt inre.

Jag gör ett försök att släppa de som inte ser den eller förstår den.
Och jag tar sats inombords för de som absolut inte kommer förstå den.

2015 är åttans år.
Åttan står för rättvisa.
Med andra ord är detta året då allt som inte varit rätt eller det som skavt eller känts fel, kommer falla på sin menade och riktiga plats.

Sista torsdagen i januari, jag omfamnar den med nybakta kanelbullar och kaffe.
Med blekrosa loppis-manschesterbyxor, denna i högtalaren och hjärtat fullt med hopp och ljus.
Things are gonna be okay.
Better than okay.

fredag 23 januari 2015

Live a little honey


Pinterest































På morgonen kör jag in till stan för att träffa henne, fina C.
I bilen lyssnar jag på musik från mobilen, just nu H.Hs Valborg på repris, så ofta jag bara kan.
Jag har fastnat för liveversionen från Ullevi i somras.
Konserten jag hade biljett till, men blev tvungen att sälja (fanfanfan).
Men det är en annan historia.
När jag lyssnat några gånger kommer de där lyckotårarna, som vissa låtar tar fram hos mig.
Och det slår mig, alla dessa självklara saker vi tar för givet.

Hörsel.
Syn.
Två ben, två armar.

Jag kände en sådan galen tacksamhet plötsligt över att faktiskt ha två friska öron som hör och som kan fånga upp tonerna som får min själ att sväva, dansa och tro på mirakel.

Om ni tänker efter.
Så himla stort.

När man ibland känner att livet går emot en, att allt bara känns blä, så har vi dessa till synes banala saker, som ju egentligen är hur stora som helst, att faktiskt vara tacksamma över.
Tänk på det.

Under frukosten med C, visar hon mig en video som väcker något inom mig, den påminner mig, och injicerar energi, hopp och lycka i mitt blod.
Jag ska visa den för er, sen, lite längre fram.

Och sen har vi ju fantastiska #officialdancefriday på instagram.
Hoppas ni inte missat det.
Några sekunders lyckoflimmer att se om och om igen, om man vill.
Varje fredag.
Fint fint.

Om vi bara stannar upp ibland, och tar ett steg ur vår egna bubbla och verklighet, ser vi ganska snabbt att livet kan vara hur underbart som helst.
Att våra problem inte behöver få oss att drunkna.
Och att vi inte behöver ta oss själva på så stort allvar.
Vi behöver inte bära all världens problem på våra axlar.
Inget är hugget i sten, livet tillåter oss att göra nya val.
Det räknar liksom med att vi gör det, till och med.

Allting är föränderligt.
Förändringar är meningen och dom är bra.
Det är ganska lätt att bli hög på den känslan.
Om vi bara tar det där steget.
Prova.

Livet börjar om varje dag.
Varje sekund.
För allt annat läggs ju bakom en hela tiden och det går inte att påverka det längre.
- Håkan Hellström


torsdag 22 januari 2015

Att stå på perrongen


Jag har lagt fram, lagt tillbaka, övervägt, funderat.
Tagit för mycket, tryckt ihop, packat om, svurit.
Provat med en större ryggsäck, tagit två.
Men till slut förstått att jag måste hålla mig till den storleken jag har.
Och till den enda väska jag blivit given.

Har jag allting med mig?
Kommer jag sakna något?
Är kläderna bekväma jag valt att åka i?
Ni vet, sådana frågor.

Oro, undran, tvekan.
Tänk om.
Livets bromsklossar.

Benen skakar, hjärtat bultar.
Själen fladdrar av förväntan, handflatorna svettiga.
Det slår mig att jag inte vet vart tåget går.
Vilken är ändhållplatsen?
Jag måste inte veta, resonerar jag mig fram till.
Blir det fel väg, hoppar jag bara av och väntar på ett annat tåg.
Jag har en plats vid fönstret, så mycket vet jag.
I solen.
Det räcker så.

Jag står på perrongen och väntar, långt borta hör jag tåget komma.
Äntligen.
Väskan sitter tryggt på min rygg.
Inte för tung, inte för lätt.
Benen står nu stadigt på marken.
Blicken på spåret.
Solglasögonen på.

Jag blundar när ljudet närmar sig, håller hårt i min biljett, och öppnar ögonen just när tåget stannar.
Jag ler försiktigt och hör orden eka inom mig,

where to miss?

...the stars

måndag 19 januari 2015

Tear off the mask, your face is glorious




Jag läser andras ord och tankar om öppenhet och sårbarhet.
Om balans och den där avvägningen.
Vilka ord vi ska välja och hur mycket vi ska visa.

Jag står starkare och starkare.
Visar mer.
Jag skalar av mig masker och ömsar skinn.
För det är jag.
Sådan jag vill vara.
Sådan jag är.

Jag gör medvetna val inombords.
Och det är coolt att vara på väg.
Jag tycker om mig själv, så jäkla mycket.
Och är förlåtande för de bitar som fortfarande inte är hela.
Jo, jag snubblar.
Och ligger kvar en stund.
Men jag reser mig.
Jag gör det.

Jag dras till människor som blöder lite.
Som har en historia i blicken.
Och hjärtat i sina händer.
Som vågar visa kärnan och det innersta.
Som ser förbi det som syns med blotta ögat.
De som förstår ord som trasslar in sig i en osäkerhet och de som letar efter, och hör bakgrundsstämman i musiken.

De som brinner för nånting.
Gott.
Och som vill förändra.
De som vågar.

Vem är du som läser detta?
Vad tror du på?
Vad krigar du för?

Vet du hur vägen ser ut, den du vandrar på?
Har du valt den själv, eller går du bredvid någon annan, på deras väg?

Glöm aldrig bort att det är du som spelar huvudrollen i ditt eget liv.
Alltid du.

"Var och en är född med en stjärna, men tvivlet gör ibland sikten otydlig. Man viker av från vägen som stjärnan leder en på, faller istället in i omvärldens procession och glömmer bort sitt eget mål. Länge märker man ingen skillnad i vardagen, som alla andra vaknar man på morgonen och går till sängs på kvällen. Man går på samma gator och träffar samma slags människor, och det är bara spridda tankar och varierande idéer som skiljer dagarna från varandra i ens illusoriska sinne.

Men en dag kommer man fram till ett vägskäl där man blir stående som en turist utan att veta åt vilket håll man ska fortsätta. Man möter människor, läser böcker, lyssnar på föreläsare och söker ibland upp terapeuter för att få hjälp att hitta riktningen, att ta sig vidare från vägskälet.
Oftast kan detta hjälpa en att rädda sig undan trafiken mitt i korsningen, att ta sig ur den rådande situationen, men vet man inte själv vad man har för mål kan de inte visa en vilken väg man ska ta. Och snart blir man stående i ett nytt vägskäl där man måste söka hjälp på nytt.

Öppna ögonen och se på verkligheten, för det är där du först finner dina mål, dina drömmar. Sedan kan du börja leta efter vägar dit. Det finns inte bara en väg till varje mål. Tänk på att vägarna framträder av sig själva när du väl ser målen framför dig. Du kommer att kunna välja vilken väg du ska gå till varje mål. 
Världen är gjord för dem som skapar drömmar, inte för dem som bekymrar sig för vägarna."

 - I det sista regnet, Janesh Vaidya.



torsdag 15 januari 2015

Ibland är det vackrare utan ord

Min största utmaning just nu är att lära mig andas djupa andetag.
Att låta livets skeende få ta sin tid.
Jag är för ivrig, och snubblar alldeles för många gånger.
Just därför.

Rädd för att förlora.
Något fint.
Samtidigt som jag vet, att jag förlorar inte det som är menat att finnas där.
Jag får påminna mig hela tiden.
När min längtan tar överhand.

Jag lyssnar så högt att tonerna flyttar in i min själ,
denna.
Blundar och är där, i en mäktigt utsmyckad sal nånstans, där ett främmande språk talas omkring mig.
Kanske ett konserthus, eller en opera.
Och det är ett sådant där ögonblick som man tänker att dör jag nu, gör jag det lycklig.
Jag har en vacker klänning på mig, mina läppar är mörkröda och håret uppsatt med massa små hårnålar.
Mjuka tårar rullar på kinderna och klockans tickande har upphört.

Jag är där.
Men ändå inte.
För själen försvinner bort när jag lyssnar, till en annan dimension av livet.

Påminn mig 2015, att det är det här jag ska känna.
Inte hela tiden.
Men jag ska känna det.


måndag 12 januari 2015

Vinden som tar tag i mig

Jag tar på mig de varmaste kläderna och går ut i stormen.
En måndag morgon när de flesta kört till sina jobb och skolor, är det bara jag och ensamheten ute.
Men det är fint.
Och uppfriskande.

Jag tycker om nya veckor.
Omstarter.

Tankarna vandrar dit dom ofta gör.
Och jag tänker på att jag många gånger säger för mycket,
när jag inte borde.
När jag borde låta tystnaden göra sitt.
Och tiden.
Och att jag i andra situationer inte säger tillräckligt.

Den där balansen som är så svår.
Och kontrollen.
Över hjärtats röst.

Idag börjar våren på riktigt känns det som.
Inte årstiden våren, utan mer terminen våren.
Och nog fasen ska det hända saker nu.
Våren är alltid lättare.
Det är min tid.

Jag tar en varm dusch och sen en kopp kaffe.
Strukturerar upp vad jag behöver göra.
Vid lunchtid ska jag till kvinnan med de magiska händerna,
hon som får min själ att fladdra.

Måndagen börjar fint helt enkelt.


torsdag 8 januari 2015

Att andas samma luft som någon annan

Rutinlivet drog igång och jag hängde inte alls med.
Jag kunde inte somna igår kväll och under natten vaknade lillebror tre gånger och kallade på mig, vilket är ovanligt.
När klockan ringde halv sju fanns det inte en endaste muskel i min kropp som fungerade.
Jag var på väg att sjukanmäla båda barnen, bara för att få sova nån timme till.
Men så klart gjorde jag inte det.
Men oj. Det var nära.
Givetvis missade båda skolbussen och jag fick skjutsa dom till deras respektive skolor.
I pyjamas, stor mössa och kappa som dolde det mesta av mig.

Dagen gick sedan i någon sorts dvala.
Till hälften här och till hälften någon annanstans.
En fin C kom med värme och ljus och sken upp eftermiddagen.
Kärleken har kommit in i hennes liv och jag är så glad för hennes skull.
Och sög åt mig av hennes glöd.
Imorgon ska hon ha födelsdagsfest och jag har lyckan att få bevittna den själv.
Kärleken. 
Fint så.

Jag börjar strukturera upp våren inom mig.
Tar beslut som kommer bli bra.
Och skickar iväg små drömmar och frågor till de som kan hjälpa mig med svaren.

Jag tänker på hur fel det kan bli med ord ibland.
Jag älskar att skriva, och att läsa.
Älskar det magiska i ord.
Kraften och innebörden och det som går att läsa mellan raderna.

Men det kan lika ofta bli fel.
När det man skriver mellan raderna inte når fram.
Där tonläget försvinner och värmen inte kommer längre än till knapptrycken.
Då saknar jag den mänskliga konversationen.
Den har försvunnit lite idag.
Det är alldeles för enkelt att skicka iväg ett sms eller ett mail.
Och man slipper bli konfronterad eller ifrågasatt, där och då.
Men man missar också känslan och det som går att läsa i någons ögon.
Eller i rösten.
Jag saknar det.
Och tänker att det ju lika mycket är jag som kan bli bättre på det.
Så klart.

Minns ni det här?
Precis lika underbart och viktigt.
Skrivna ord på ett papper.
Old-school.
Jag ska försöka tänka på det tror jag.
Att inte fega ur och välja den enkla eller snabba vägen.
Utan försöka prioritera det mänskliga mötet.

Jag snubblade på denna artikel innan idag.
Hur många gör så?
Läs den, ta de där minuterna och faktiskt. läs. den.
Och fundera.

Lyssnar du? Hinner du? Prioriterar du?
Och igen. 
L.y.s.s.n.a.r  d.u?

Prioritera relationer med människor.
Välj att vara en god vän, älskande, förälder.
Tiden går hörni.
Och det är den där fikan en tisdagseftermiddag vid köksbordet, då viktigheter och oviktigheter avhandlas, det är den som kommer leva kvar i minnet och hjärtat.
Inte stunden då du skrev mailet eller smset med endast den nödvändigaste infon. 
Och därför missade just den där fikan.
En helt vanlig tisdagseftermiddag.
Den mikrostunden är redan borta, samma stund du lämnat den.

Att skapa minnen. 
Hjärtminnen. 
Det ska stå på min agenda för 2015.

torsdag 1 januari 2015

It wasn´t over. It still isn´t over

Så börjar allting om.
Samtidigt som det fortsätter. 
Från en dag till en annan. 
Räknar vi igen från ett.

Halva dagen har nästan gått när jag vaknar.
Med trolltrassel i håret. 
Resten av dagen spenderas med tunt tyg runt kroppen, håret på ända och nyårsklänningen fortfarande liggandes på toalettgolvet. 
Lillebror avslutade året med att kräka, precis där han absolut inte skulle. 
Ett abrupt slut som gjorde att klänning och annat hamnade på golvet, i all hast. 

Livet. 

Jag tittar på The Notebook och önskar jag kunde se båtscenen i regnet om och om igen. 

Why didn't you write me?

Jag är en obotlig romantiker, jag vet. 
Men åh, livet blir så mycket vackrare då. 
Om man tror på magi och stjärnstoft. 
På att saker och händelser står skrivna i stjärnorna och att orden blir läsbara för oss, precis vid rätt tidpunkt. 

Allting börjar om, från en dag till en annan.
Bara så där.
Och denna gången är vi mer synkade, jag och stjärnorna. 
Ur en av mina absoluta favoritböcker läser jag; 

"Ibland missar vi de stora möjligheterna i livet trots att de går förbi alldeles utanför dörren. Önskedrömmen man väntar på kretsar oftast några varv i ens liv innan den försvinner, men om man råkar blinka när man har den mitt för ögonen bleknar den bort ur synfältet. Och drömmen blir avlägsen igen, och väntan förlängs."
- I det sista regnet. Janesh Vaidya

Men denna gången tänker jag inte blunda eller blinka. 
Denna gången står jag med vidöppna ögon och ser det vackra komma.
Och jag tar emot det med mjuka händer.
Varligt och försiktigt.
Med handflator som väntat länge och ett hjärta som förstår.

Förstår varför det tog tid.
Förstår varför jag inte såg det innan.
Varför jag blinkade.
Tidpunkten var inte rätt.
Ögonblicket var inte rätt.

Men nu.
Nu.

Oj.