torsdag 27 mars 2014

Att sakna någon



Det här är min kusin.
Han är ett år äldre än mig.

Vi växte upp som syskon.
Tre brödrar och två systrar.
Vi fem lekte de roligaste av lekar.
Det var på den tiden då man verkligen lekte.
Innan datorer och mobiler.
Då fantasin fick styra.

På somrarna åkte vi på semester tillsammans.
Vi vandrade i fjällen, paddlade kanot och sov i tält.
Vi spelade kort och hittade på frågesporter.
Och semestern hos Allan.... minns du?
Han pratade vi om i många år sen.
Och alltid med ett gapskratt nära till hands.

Med åren blev det mindre och mindre av gemensamma semestrar och lekar.
Men banden och upplevelserna fanns kvar.

I de känsliga tonåren gick din mamma ganska plötsligt bort.
Oväntat och hastigt.
Jag minns hur vi satt runt vårt köksbord allihop.
Tyngda, tysta och med ord som uteblev.
Livet förändrades.
Sorgen och melankolin flyttade liksom in permanent i luften vi andades.
Men aldrig helt hos dig.
Du hade en glädje och en sol inom dig.

När vi var runt 20 åkte du, dina kompisar och jag till Köpenhamn för att lyssna på Toto.
Jag minns hur vi efter konserten satt på något dygnet-runt öppet ställe och väntade på första flygbåten hem på morgonen.
Och hur jag gick direkt till jobbet därifrån.
Sånt man kunde göra när man var 20.

Åren gick och jag flyttade utomlands och sen vidare till Stockholm.
Vi sågs inte så ofta.
Men du kom och hälsade på oss.
I vår lilla etta på Gärdet.
På kvällen gick vi till en lokal liten restaurang och åt middag.
Du berättade glatt om resor du gjort och resor du var på väg ut på.
Du åkte med Rosa Bussarna på långa äventyr och du var snart på väg ut på nästa.
Sydafrika.
Det lyste i dina ögon.
Efter middagen kramades vi hejdå.
Vi gick hem och du gick iväg åt ett annat håll.
Till det där äventyret.

Det var sista gången jag såg dig.
På den där restaurangen.

I helgen var det tio år sedan du försvann ut i havet från den där stranden i Kapstaden.
Du återfanns aldrig.
Vilket jag tror är en av de största sorger i all sorg.
Att veta, men ändå på något sätt, aldrig vara säker.

Jag saknar dig Tomas.
Det gör vi alla.
Livet förändrades igen och ingenting blev som det varit.

Men nånstans tänker jag, att du, Biggen och pappa har det roligt ihop.
Var än ni är.
Det var ni som spred glädjen och skratten på våra resor.
Och det lever alltid kvar inom oss.
Oavsett om ni är där, och vi här.

onsdag 26 mars 2014

Runt min hals hänger orden att leva efter

Drömmen låter mig inte vila.
Den gör sig påmind oftare och starkare.
Den finns där ständigt inom mig, tydligare i sina färger och i sina känslor.

Och visst är det fantastiskt?

Men ibland krockar verkligheten med drömmen, och min kropp, eller snarare min själ, säger stopp och belägg.

Sluta plåga dig.
Sluta gör sådant som du inte vill, som du inte mår bra av.  
Som inte gör dig lycklig.

Min själ är känslig på det sättet nu för tiden.
Den visar mig hela tiden hur jag mår och vad jag vill eller inte vill.

Jag funderar på om tillståndet "gå in i väggen" är en gudagåva eller ett straff.
Kanske lite av båda.
För gudarna ska veta att det är inte lätt att ta sig vidare, framåt.
Med en känslig och ömtålig själ.
Som liksom tvingar mig till att fundera på de stora frågorna.
Blundar jag för dom är den genast där och ställer till det.
Gör mig yr, illamående, rädd och trött.

Men å andra sidan har den öppnat upp mitt hjärta för det gudomliga och vackra som finns inom mig.
Och runtomkring mig.

Att visa mig naken och sårbar, inför mig själv och världen.
Det här är jag, jag behöver inte bevisa eller övertala.
Du behöver inte förstå eller tycka om.
Det gör inget.
Men.
Det här är jag.

..."and the day came
when the risk to remain
tight in a bud
was more painful 
than the risk it took
to blossom."

Hur vackert??



No excuses no regrets no remorse

tisdag 18 mars 2014

I rather wear flowers in my hair, than diamonds around my neck

Även om det är en klyscha, det där med att klokheten kommer med åldern, så är det sant.
Jag fyller fyrtio år om en dryg månad.
Insikten känns väldigt främmande och nästan lite orealistisk.
Och det är inte utan att man sväljer en extra gång.

Men samtidigt så är jag innerligt glad över att det inte finns några alternativ.
Förstår ni vad jag menar?
Alternativet skulle ju vara att INTE fylla år, vilket skulle betyda att jag inte lever.

Det är ju rätt coolt också, tänker jag.
Klokheten. Visheten.
Att kunna känna, på riktigt, inombords, vad som gör en glad.
Vad som får en att känna lugn.
Och vad som får en att längta.
Vad man vill prioritera och vad man vill uppnå.
Inte för att det förväntas eller krävs, utan för att JAG väljer det.

Jag är född i Oxens tecken, och det sägs att oxen är materialismens stjärntecken.
Tack och lov ska man väl inte dra alla över en kam, för är det något jag mer och mer inser så är det just det motsatta.
Med stormsteg mot ett nytt årtionde i mitt liv, känns de yttre bekräftelserna mindre och mindre viktiga. 
Egentligen känns siffran jag fyller också ganska oviktig.
Vad säger den, egentligen?

Istället känns tankar om vem jag är och hur jag är, betydligt viktigare.

Kanske ni minns det här inlägget, som målar upp min dröm.
Var jag vill vara och vad jag vill göra.
Omringad av människor som vågar välja livet, lyckan och den egna vägen.
Långt bort från prestige, status och stressen som genomsyrar hela vårt samhälle idag.

Ett ordspråk klingar i bakhuvudet. 
Och blandas med lite fniss. 
Jag har som läkande utbränd har haft kontinuerliga träffar med en företagsläkare under det senaste året, som uppenbarligen lider av dåligt minne. 
För varje gång vi setts har han delat med sig av sin klokhet i form av följande ord:

"Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge".

Och kanske fanns det en mening med att han drog upp det varje gång.
Det har uppenbarligen fastnat hos mig. 
Och att spänna den där bågen känns mer och mer lockande.
Att gå min egen väg känns mer och mer lockande.

Våga säga nej.
Våga säga ja.
Våga vara lycklig.
Kristian Gidlund


torsdag 13 mars 2014

Dagar då man håller dom lite extra nära

Bacillerna är envisa hemma hos oss just nu.
Just när våren kom och man tänkte att det är slut på sjukstuga för denna gången.
Vi sitter i soffan och tittar på LasseMajas detektivbyrå, han smyger in sin lilla hand i min.
Lillebror.
Håller om min tumme.
Utan att han själv riktigt är medveten om det, tror jag.
Det bara sker naturligt och spontant.

Det är stunder som dessa som man kommer minnas.
Som bara passerar egentligen. Men ändå är så himla fina.
Kärlek.

Jag försöker leta upp hans gossigaste tröja, den med hundarna på, som han alltid vill ha på sig när han är sjuk.
Den som är hur många storlekar som helst för liten.
Men hittar den inte.
Ve och fasa om jag råkat sortera ut den.

Jag lagar pannkakor, men han vill inte ha.
Vill. inte. ha. pannkakor.
Då vet man.

Några dagar senare är det storebror som väcker oss på natten.
Och somnar på toalettgolvet en stund senare.
Dessa elaka bacillusker.
Suck.
Peppar, peppar, låt mig inte bli smittad, låt mig klara mig denna gången också.
Tvättar händerna med hett vatten och tvål så ofta jag kommer på det.

Än en gång sitter jag i soffan och tittar på LasseMajas Detektivbyrå.
Tror egentligen att storebror gillar filmen mer.
Och istället för att det är han som tar min hand, är det jag som tar hans.
För att han fortfarande är min lilla pojke, fast han fyller tio år om några månader.
Och för att jag tycker om att hålla hans hand.
Han närvaro ger mig trygghet och lugn.
Det är nånting med hans själ.
Som om den levt många liv innan den bestämde sig för att träda in i denna kropp och bli mitt första barn.
Tacksamheten gör sig påmind nästan varje dag.


Jag passar på att njuta till fullo av våren, den vindstilla och soliga dagen vi fått idag.
Till helgen ska det tydligen vända igen.
Jag sitter barfota ute och läser sista delarna av Kristian Gidlunds bok.
Cancer.
Den första vårvärmen får mig alltid att tänka på min pappa.
Och hans sista vår, den där för sju år sedan.
När han för sista gången fick känna vårsolens strålar mot sitt ansikte, på bänken utanför sjukhuset.
Kristian Gidlund får mig att tänka på min pappa.
Och det hugger till av saknad.
Men också av ett jävlaranamma.

Att fan, förstår du inte?
Gör det.
Lev nu.

onsdag 5 mars 2014

Igår kväll

Replokalen, den pyttelilla, var pimpad till det yttersta.
Den vanliga doften av något odefinierbart, icke trevligt, var kvävd med indisk rökelse.
Värmeljus var utplacerade överallt för att slippa behöva tända ljusrören i taket.
En matta hade dragits dit, tillsammans med kuddar och nån tavla.
Till och med en växt stod på det där hyllplanet högt uppe.

På det lilla bordet var det en enda röra av te, kakor, choklad, lakrits och russin.
Notblad, munspel och klaves, pennor, mobiler och tändstickor.
Det lilla utrymmet var plötsligt.
Mysigt.
Ombonat.

Fy bubblan vad tacksam jag är över att få vara med.
Att få lov att vara en av dessa viktiga.
Kan verka banalt, men för mig, ändå stort.
Att jag vågade utmana mig själv den där gången, från början.
Sjunga i mikrofon, stå på scen, synas, höras och faktiskt gilla det.
Jag kanske inte är den bästa sångerskan där, inte den mest erfarna eller den med mest kunskap.
Men det spelar ingen roll, vi lyfter varandra, tillför olika saker och bildar tillsammans en enhet, en grupp och ett sammanhang, där vi alla har en sak gemensamt.
Nämligen att vi älskar musik och att sjunga.

Vackert.
Bara så.

Minneskonsert för Anna Lindh, sommaren 2013

Rep inför Minneskonsert för Anna Lindh, Moriskan Malmö, sommaren 2013

Traggla text, traggla text, traggla text

tisdag 4 mars 2014

Live anyway

"My whole life I´ve been telling myself 'don´t be afraid'. 
And it is only now that I´m realizing how stupid that is.
Don´t be afraid.

Like saying, 'don´t move out of the way when someone tries to punch you',
or 'don´t flinch at the heat of fire',
or 'don´t blink'. 
Don´t be human.

I´m afraid and you´re afraid and we´re all always going to be afraid, because that´s the point.
What I should be telling myself is,
'be afraid, but do it anyway'.

Live anyway.
Unknown

Pinterest