När ljuset skymtas

Jag jagar pepp och glada tankar för 2013.
Detta året ska ju bli mitt år!
Hade jag bestämt.
Och det kan väl fortfarande bli så, det fick bara en konstig start. Bestämmer jag mig för.

Jag andas in harmoni och lugn, och känner lyckan spritta till lite, nånstans längst in.
Just denna dagen. Min lediga.
Idag hinner jag med. Jag hinner känna efter och jag hinner finnas till.
På det sättet jag behöver.

Jag målar skåpet klart och fyller det med alla mina trådrullar, knappar, band, pyssel och annat fint.

Det är storm ute, hammocken har vält omkull och får mig att tänka tillbaka lite extra på sommardagarna då den gungade mig fridfullt.
Snart kommer de tillbaka.

Jag försöker lära mig min nya kamera, jag fotar lillebror som gått ut för att blåsa såpbubblor.
Han behöver inte blåsa, vinden sköter det, vilket han tycker är roligt.
Han tappade sin andra tand imorse.
Kanske han börjar bli stor nu, min finaste lilla älsklingsunge.
Kanske jag måste inse det.

Jag måste vänja mig vid tanken att allt ändå är okej med honom.
Att inte konstant vänta på nästa anfall.
För jo, det kom ju ett till och jo han kommer nu äta medicin två gånger om dan, i några år.
Och jo, det känns jäkligt tungt att acceptera.
Men jag får inte göra honom skör.
Jag får inte göra honom mindre eller svagare.
Jag måste försöka ta av mig silkeshandskarna och gömma undan min oro.

Men det är ju det svåraste.
När det kommer till ens barn.
Det finaste man har.

Men idag myser vi och jag önskar jag kunnat återge ljuset och skenet här hemma.
Värmen och kärleken.
Vi har det fint här.
Och trots det som hände, älskar jag ju mitt hem.
Färgerna, lugnet, värmen och lyckan det ger mig.
Jag ska bara försöka återfinna tryggheten.
Jag ska bara försöka sudda ut uppmålade bilder och minnen.
Eller alla fall få dom att blekna.
Förhoppningsvis går det lättare för varje dag.

Idag känner jag hopp.
Idag känner jag att det kommer bli fint, ändå. Ljuset lyser upp och nånstans, där borta, väntar allt som kommer göra att det känns lättare.

Det viktigaste finns i hjärtat

Försöker göra saker som får mig att må bra. Saker som helar.
Jag målar nytt skåp och gammal vägg, lyssnar på musik, omger mig med blommor, sjunger och kramar de som finns mig nära.

Men det är svårt, när mörkret faller och känslan gör sig påmind.
Känslan av utsatthet och obehag.

Vi hade inbrott i vårt hus medans vi var på semester.
Den där semestern där min minsta skatt låg på sjukhus och jag bad böner i det oändliga.
Den där semestern där min tro fick sig en ordentlig törn.
Tron på att allt har en mening och att goda saker kommer till dom som just, tror.
Den har rubbats. Rejält.

Men alla fall, vägen tillbaka till lugnet, glädjen och tryggheten är lite snårig kvällar som dessa.
När vinden viner, regnet slår mot rutorna, och mörkret är mer påtagligt än vanligt och jag är själv hemma med mina små.

Men jag vet samtidigt, att just för mina små, måste jag slå undan destruktiva tankar och rädslor.
Just för mina små, måste jag tro på den där tron.

Varför allt detta hände, vet jag inte.
Men som med allting väljer jag själv hur jag ska hantera det.
Jag försöker hitta styrkan inom mig som detta gett, styrkan att slå tillbaka och inte nöja mig med att vara rädd.
Vända det till något som kan bli en start, en start för ett aktivt val att börja prioritera det som är viktigast i mitt liv.
Det är slut på bortkastade dagar och bortkastad tid.
Det är slut på behaga-andra-livet.
Jag känner tydligare nu, vad jag vill göra och hur jag vill leva.

Det räcker att jag tittar in i mina barns ögon, så vet jag.
Där finns allt.
Det är vad som räknas och vad som betyder något.
Helt enkelt.

Det kan ingen simpel tjuv ta ifrån mig.

Bangkok Hospital. Phuket.

Här ligger min älskade, vackra skatt.
Min minsta.
Han med solen och godheten inom sig.
Vad hände?
Så här skulle det inte bli.
Sanden, sommarvärmen och lyckan över att vara här, hann knappt infinna sig, förrän den istället för att berika mig, bedrövar mig, plågar mig.

Jag läser ett av mina senaste inlägg och tänker.
Hur allt kan vända och bli precis tvärtom.
Att det finns ingen mening med att planera, livet gör som det själv vill och har en egen väg.
Just nu är den vägen en av de tuffaste jag vandrat på.
Meningen med den är svår att se.
När förtvivlan, utmattning och hopplösheten tar över hela ens inre.
Hur orkar man?

Men när jag känner hans lilla hand om min arm.
När jag ser in i hans ögon och dom talar om att jag är hela hans värld och vad han förlitar sig på.
Den viktigaste.

Då vet jag.
Då orkar jag. Jag bara måste.

Att våga, hoppas och tro.
På mirakel och att det goda måste vinna.
Det bara måste.
Jag vägrar acceptera annat.
Jag vägrar tro annat.

För om man slutar tro, vad finns då kvar?

Saknad

Mellan middagsdisk och tvätt ögnar jag igenom bilder på fb, som en släkting lagt ut.

Och plötsligt, skymtar jag.
Halvt avklippt med bara kinden, örat, håret och ena axeln synligt, sitter han där.

Min pappa.
Och jag var inte beredd.

Saknaden, den högg till.
Jag sätter mig ner och genom mina tårar ser jag honom framför mig.
Jag hör hans röst.

Vackra. Underbara. Glada. Sorglösa.
Du.
Jag saknar dig, saknar dig, saknar dig.

Om du bara visste hur mycket.

Wiihiii nu kör vi!!!!

Den bästa känslan dök på mig idag.
Ledighetskänslan.

Stunden på jobbet när man tar på sig jackan, stänger dörren bakom sig, och man vet.
Att man ska vara.
Ledig.

Ni vet.
Lägga sig när man vill, dricka kaffe och äta choklad när man annars går och lägger sig.
Skjuta upp saker för man vet att man kan göra dom imorgon.
Börja titta på en film långt efter att solen gått ner och pyjamasen kommit på.

Känslan av att gå på moln.
Halleluja!

Nittondagarsledighetmedsolbadsommarochsandmellantårna.
Och varenda sekund ska njutas.

Utmaningen för mig detta året blir att försöka behålla alla fall en bråkdel av den där känslan,
även i vardagen.

Vill ni veta en liten hemlis?
Jag står på kanten och balanserar, Nu är det liksom dags ,Jeppjo, så är det och därmed var det sagt.

Förnya mig.
Förbättra mig.
Förverkliga mig.

Hoho, hallå! Nån som ser mig? Nån som vill ha mig?

Nu är det slut på zombie-jaget och skjuta upp-jaget.
Nu tar vi de stora kliven.

Livet väntar inte, nämligen.

P.S. Hade jag kunnat skriva detta inlägget i neonfärger hade jag gjort det.
Och hade jag kunnat få in alla roliga smileysar och symboler från mobilen, hade jag gjort det.
För att liksom understryka att jag är hejdundrandesgladhoppfullförväntansfullochbarasådärjättenöjdsommankanvara.
Så det inte går er förbi.