Försöker göra saker som får mig att må bra. Saker som helar.
Jag målar nytt skåp och gammal vägg, lyssnar på musik, omger mig med blommor, sjunger och kramar de som finns mig nära.
Men det är svårt, när mörkret faller och känslan gör sig påmind.
Känslan av utsatthet och obehag.
Vi hade inbrott i vårt hus medans vi var på semester.
Den där semestern där min minsta skatt låg på sjukhus och jag bad böner i det oändliga.
Den där semestern där min tro fick sig en ordentlig törn.
Tron på att allt har en mening och att goda saker kommer till dom som just, tror.
Den har rubbats. Rejält.
Men alla fall, vägen tillbaka till lugnet, glädjen och tryggheten är lite snårig kvällar som dessa.
När vinden viner, regnet slår mot rutorna, och mörkret är mer påtagligt än vanligt och jag är själv hemma med mina små.
Men jag vet samtidigt, att just för mina små, måste jag slå undan destruktiva tankar och rädslor.
Just för mina små, måste jag tro på den där tron.
Varför allt detta hände, vet jag inte.
Men som med allting väljer jag själv hur jag ska hantera det.
Jag försöker hitta styrkan inom mig som detta gett, styrkan att slå tillbaka och inte nöja mig med att vara rädd.
Vända det till något som kan bli en start, en start för ett aktivt val att börja prioritera det som är viktigast i mitt liv.
Det är slut på bortkastade dagar och bortkastad tid.
Det är slut på behaga-andra-livet.
Jag känner tydligare nu, vad jag vill göra och hur jag vill leva.
Det räcker att jag tittar in i mina barns ögon, så vet jag.
Där finns allt.
Det är vad som räknas och vad som betyder något.
Helt enkelt.
Det kan ingen simpel tjuv ta ifrån mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar