onsdag 25 mars 2015

Note to self

Jag vaknar på morgonen och saker faller på plats direkt.
De som fick min panna i djupa veck kvällen innan.
Jag hör hennes ord fortfarande i mitt huvud.
Så många så jag vet inte vilka jag ska välja.

Men jag fokuserar på känslan.
Och på att inte fastna i spindelväven.
Den som hon blåste bort.

Tankar, undran och viljan att nå fram, tynger inte mina axlar mer.
Det finns ingen anledning.
Jag gör min grej och sen får de som vill vara med på den resan, visa sig.
De som ska vandra där med mig, kommer likt ett magnetfält, dras dit.

Nästan som ett samtal från verkligheten, blev jag påmind om att bubblan jag lever i nu, inte kommer vara för evigt.
Jag börjar bekanta mig med den tanken och känslan.
Att nånting annat väntar mig snart, på så många sätt.

Och jag välkomnar det, egentligen, det gör jag.
Men jag är lite rädd, jag skulle ljuga om jag sa något annat.
Och jag jobbar med känslan av att det är okej att vara rädd.


My whole life I´ve been telling myself "don't be afraid".
And it is only now that I´m realising how stupid that is. 
Don´t be afraid.

Like saying "don´t move out of the way when someone tries to punch you",
or "don´t flinch at the heat of a fire",
or "don´t blink". 
Don´t be human.

I´m afraid and you´re afraid and we´re all always going to be afraid, because that´s the point.
What I should be telling myself is "be afraid, but do it anyway".

Live anyway.


Det är så jag tänker nu.
Jag är inte rädd för rädslan.
Den finns där, som vilken känsla som helst.
Men jag försöker göra den till min vän.
För jag tror att det går.
Jag ger den inte hela mitt utrymme längre.
Jag låter den inte ta över.
Den får lov att finnas där tillsammans med alla andra känslor.

För det är precis vad den är.
En känsla.
Den är inte allsmäktig eller chef.
Den är inte i egen majoritet eller störst.

Den är b.a.r.a en känsla.
I högen av alla känslor.

Och nu är det hög tid att ställa den längst bak i ledet.
Bakom nyfikenheten, modet, kärleken och lusten.

fredag 20 mars 2015

Där solrosorna dansar, möts våra händer igen

Ta mig till platsen där luften är lätt.
Där lungorna fylls av liv med varje andetag,
och där ljuset får mina ögon att glittra.

Sätt dig mitt emot mig, och lyssna på vad jag har att säga.
Lyssna på min röst som darrar till ibland.
Av rädsla, men också av alla känslor som bultar innanför bröstet.
Innanför och utanpå.

Notera vad jag har på mig.
Jag vill att det du ser ska vara en återspegling av den jag är.
Hålen på mina jeans.
Som viskar om trasiga bitar inombords.
Jag vill att du ska se dom.
Förstå dom.
Och älska dom.
Se på tröjan jag bär.
Kanske är den lite sned eller urtvättad.
Det är inte så viktigt.
Och jag vill att du känner det också.
För jag är vacker ändå.

Håll min hand. 
Den som en gång låg i din.
Följ linjerna.
Förstå att dom berättar en historia.

Titta på spåren i mitt ansikte.
Som står för visdom och styrka.
Dom som visar att jag stundtals har kämpat.
Det har inte varit lätt.
Att komma hit.

Lyssna på orden jag säger.
Och de jag inte säger.
Och förstå att livet, kärleken och förändringar inte kommer i perfekta paket.
Med vackra snören.
Och sällan när man beställer dom.
Dom dyker upp bara.
På de mest besynnerliga ställen.
Jag vet.
Du vet.
Man måste vara tillräckligt vidsynt, tillräckligt modig.
För att förstå.

Hör på sången som spelas i bakgrunden.
Den som säger allt det där jag inte vågar säga.
För det finns sådant.
Även om jag blivit bättre.
Hjälp mig med det som är svårt.

Och när mina ord tagit slut.
Då gör jag allt detta för dig.
Jag kommer se vad som döljer sig i din blick.
Jag kommer förstå smärtan du bär på.
Rädslan.

Jag kommer hålla din hand.
Och finnas där.
Kanske jag ställer frågor.
Om jag får.

Jag kommer vara modig.
Jag har blivit det nu.

För rädslan tog plötsligt bara slut.
Den är förbrukad och har spelat ut sin rätt.
Kvar finns bara modet, nyfikenheten och längtan.

du.
Ta mig till platsen.
Där solrosorna dansar i vinden.
Där fåglarna flyger högt.
Och lyckan finns gömd i gräset.

måndag 16 mars 2015

Influensan

Våren har vaknat utanför fönstret.
Jag får små historier uppmålade för mig, verbalt eller genom bilder som får mig att längta.
Men jag är inte där.

Jag spenderar dagar, timmar, minuter,
Evigheter.
Under vita täcken på vita kuddar, då och då på besök i soffan, men konstant i influensans lite vimmelkantiga och diffusa tillstånd.
Betraktar verkligheten med ögon som inte riktigt kan fokusera.
Och drömmer om vad jag vill se när dom väl kommer kunna.

Jag tar mig igenom fyra säsonger av Downton Abbey och har svårt att koppla över till nutid de stunder jag måste.
Dagarna går in i varandra och det blir helg.
Ingen skillnad för mig.
Jag ber om hjälp från hon som kan prata med änglar.
Och får det.
I form av en omfamning som inte går att ta på och en gnista som sprakar till.

Inom mig grubblar frågan, om det finns något där på andra sidan, som gör att jag drar ut på mitt tillfrisknande.

Självklart inte, ingen vill väl vara sjuk.

Men jag vet inte, kanske har vi alla något, där framme, som vi är rädda för, som vi fasar.
Medvetet. Omedvetet.
Men förhoppningsvis har vi även något som lockar och drar.
Kallar på oss.

Jag försöker fokusera på det.

Och på insikten om att livets gåva aldrig lyser lika klar,
som när den är begränsad.



måndag 2 mars 2015

Struktur och självinsikt



Jag har en geisha som går vid min sida.
Hon går med en silverbricka och serverar hela dagarna.

Men hon vet inte riktigt vad det är hon serverar.
Och varför.

Sa kvinnan framför mig.
Hon pratar vidare, och min syster och min vän fnissar och biter sig i läppen för att inte skratta.

Träffsäkerheten.

Hon pratar om struktur.
Finns det i ditt liv?
Har det funnits?

Njae det har det nog inte.

Och detta har jag sett som en del av min charm, att vara lite hipp som happ, lite vi-tar-det-som-det-kommer. Tjohejsanhoppsan.
Jag har sett det som en styrka, ett flexibelt förhållandesätt till livet.

Men så slår det mig, så här någon dag efter vi pratat om det.
Kan bristen på struktur vara en anledning till att jag ibland känner att jag står och trampar vatten?
Och det blir så tydligt.
Att det nog är så.

Jag börjar förstå vikten av att sätta upp tidsramar, skriva punktlistor och ha deadlines.
Att planera, inte minst för mitt eget framtida välbefinnande.

Kanske är det dags att se över en del av sina egenskaper som liksom bara hängt med?
Som alla är en liten pusselbit i det som kallas personlighet, men som för den sakens skull inte behöver lyftas fram eller förstärkas. 
Kanske finns det fler bitar där som hade mått bra av att tonas ner?

För vet ni, även om jag ansett att min ostrukturerade sida varit en del av min oemotståndliga charm, är man väl inte sämre än att man kan ändra på sig?

Självinsikt kallas det, tror jag visst.