onsdag 25 mars 2015

Note to self

Jag vaknar på morgonen och saker faller på plats direkt.
De som fick min panna i djupa veck kvällen innan.
Jag hör hennes ord fortfarande i mitt huvud.
Så många så jag vet inte vilka jag ska välja.

Men jag fokuserar på känslan.
Och på att inte fastna i spindelväven.
Den som hon blåste bort.

Tankar, undran och viljan att nå fram, tynger inte mina axlar mer.
Det finns ingen anledning.
Jag gör min grej och sen får de som vill vara med på den resan, visa sig.
De som ska vandra där med mig, kommer likt ett magnetfält, dras dit.

Nästan som ett samtal från verkligheten, blev jag påmind om att bubblan jag lever i nu, inte kommer vara för evigt.
Jag börjar bekanta mig med den tanken och känslan.
Att nånting annat väntar mig snart, på så många sätt.

Och jag välkomnar det, egentligen, det gör jag.
Men jag är lite rädd, jag skulle ljuga om jag sa något annat.
Och jag jobbar med känslan av att det är okej att vara rädd.


My whole life I´ve been telling myself "don't be afraid".
And it is only now that I´m realising how stupid that is. 
Don´t be afraid.

Like saying "don´t move out of the way when someone tries to punch you",
or "don´t flinch at the heat of a fire",
or "don´t blink". 
Don´t be human.

I´m afraid and you´re afraid and we´re all always going to be afraid, because that´s the point.
What I should be telling myself is "be afraid, but do it anyway".

Live anyway.


Det är så jag tänker nu.
Jag är inte rädd för rädslan.
Den finns där, som vilken känsla som helst.
Men jag försöker göra den till min vän.
För jag tror att det går.
Jag ger den inte hela mitt utrymme längre.
Jag låter den inte ta över.
Den får lov att finnas där tillsammans med alla andra känslor.

För det är precis vad den är.
En känsla.
Den är inte allsmäktig eller chef.
Den är inte i egen majoritet eller störst.

Den är b.a.r.a en känsla.
I högen av alla känslor.

Och nu är det hög tid att ställa den längst bak i ledet.
Bakom nyfikenheten, modet, kärleken och lusten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar