Struktur och självinsikt

Jag har en geisha som går vid min sida.

Hon går med en silverbricka och serverar hela dagarna.

Men hon vet inte riktigt vad det är hon serverar.

Och varför.

Sa kvinnan framför mig.

Hon pratar vidare, och min syster och min vän fnissar och biter sig i läppen för att inte skratta.

Träffsäkerheten.

Hon pratar om struktur.

Finns det i ditt liv?

Har det funnits?

Njae det har det nog inte.

Och detta har jag sett som en del av min charm, att vara lite hipp som happ, lite vi-tar-det-som-det-kommer. Tjohejsanhoppsan.

Jag har sett det som en styrka, ett flexibelt förhållandesätt till livet.

Men så slår det mig, så här någon dag efter vi pratat om det.

Kan bristen på struktur vara en anledning till att jag ibland känner att jag står och trampar vatten?

Och det blir så tydligt.

Att det nog är så.

Jag börjar förstå vikten av att sätta upp tidsramar, skriva punktlistor och ha deadlines.

Att planera, inte minst för mitt eget framtida välbefinnande.

Kanske är det dags att se över en del av sina egenskaper som liksom bara hängt med?

Som alla är en liten pusselbit i det som kallas personlighet, men som för den sakens skull inte behöver lyftas fram eller förstärkas. 

Kanske finns det fler bitar där som hade mått bra av att tonas ner?

För vet ni, även om jag ansett att min ostrukturerade sida varit en del av min oemotståndliga charm, är man väl inte sämre än att man kan ändra på sig?

Självinsikt kallas det, tror jag visst.