måndag 26 maj 2014

Att leta fram de mjukaste kläderna och packa en väska full med ödmjukhet och kärlek

Jag har ett skönt nervöst pirr i magen.
Ett pirr som är invirat i en förhoppning.
Lite som om jag ska iväg på kollo och liksom känner i hela kroppen att det kommer bli jättebra.
Men ändå skakar lite inombords.
Av nervositet.
Och förväntan.

Om tre dagar ska jag åka till vackra Österlen med några okända människor och bara ägna mig åt yoga, samtal, meditation och god mat.
Ett yoga retreat.
Vid havet.
Och ängarna.

Fattar ni?
Jag längtar.
Och fasar.

Men jag känner i hjärtat att denna resan kommer göra så mycket gott.
Att rädslorna jag känner är just anledningen till att jag åker.
Och jag high fivar mig själv för att jag vågar.
För att jag kommer packa den där väskan och åka dit,
med öppet hjärta och ödmjuk själ.


























tisdag 20 maj 2014

Att se bortom detta

När jag körde hem från yogan igår var jag kvar i rummet jag nyss lämnat.
Inne i en mjuk bubbla, som om det fanns en tunn hinna runt själen, som höll världen utanför.
Jag kunde inte låta bli att känna som att jag bar på en hemlighet.
Och fortfarande tänker jag så.
Att jag vet något som för många är helt främmande.
Saker som inte går att sätta ord på.
En känsla bara.

Du är inte som som andra, brukar hon säga.
Du är inte vanlig.

Och nej, kanske inte.
Jag har hennes magiska händer runt mig.
Jag har yogans kraft inom mig.
Och änglarna över mig.

Jag är välsignad.



fredag 9 maj 2014

Det som står inristat i evigheten

Jag har en ängel som vän.
Hon har långt mörkt lockigt hår och är lika ärlig som hon är rolig.
Hon sätter allting på sin rätta plats.
Inom mig.
Oftast går jag på knä när vi ses men flyger sen därifrån.
Själen ni vet.
Fladdrar.

Jag sträcker på ryggen och viskar ett tyst hejdå, så länge, till sånt som behöver vila,
för att sedan växa.
Till något oändligt.
Jag gör det med lugn inom mig.
För jag vet att det kommer tillbaka.
Jag vet ju.
Jag har själv skrivit min historia.

Ibland glömmer jag det.
Och låter någon annans historia, livsmanus, bli mitt.
Men det är då kroppen säger till.
Håll dig till ditt eget manus.
Det är då, och endast då, du kan bli lycklig.
Hon påminner mig.
För jag glömmer så lätt.

Jag längtar efter skit under naglarna.
Tovor i mitt långa hår.
Och dagar som lämnar varma spår i hjärtat.

Efter små sommarfräknar i  ansiktet och ögon som liksom glittrar.
Solbrända händer.
Och skratt som ger magont.

Efter möten som gör skillnad.
Och efter lugn som sjunker in i mitt bröst.
En mun som inte kan sluta le.
Och armar som omfamnar.

Efter golven som knarrar och luften som känns fri.
Tid som fylls av timmar, minuter och sekunder, alla med själen närvarande.

Jag längtar. Innerligt.
Efter att för gott lämna andras manus och bara hålla mig till mitt eget.
Att få spela huvudrollen, här och nu. 
I berättelsen jag skrivit. 
I historien jag själv skapat. 
I livet som är mitt.


onsdag 7 maj 2014

Words of wisdom


Decide what it is that you want.
Write that shit down.
Make a fucking plan.
And...work on it.
Every.
Single.
Day.

söndag 4 maj 2014

Om tegelstenar och mjuka tennisbollar

Dagarna, tiden och livet just nu är en intensiv resa.
Och visst känns det ibland som att jag trampar vatten, men ändå.
Jag rör mig.

Jag funderar på när rädslan kom in i mitt liv.
Vem som satte den där och varför.
Den som ställer till med så mycket.

Jag tänker att är det endast en sak jag vill lära mina barn så är det just det.
Var inte rädda.
För misstag.
Ånger.
Ensamhet.
Tvåsamhet.
Lycka.
För livet.
Var inte rädda.

För har rädslan väl tagit sig in i dig och liksom hittat en skön plats så är den inte jätte lätt att få bort.
Den trivs rätt bra där den är och är inte så pigg på att försvinna.
Varför skulle den liksom, den får ju styra och ställa precis som den vill.
Men den skaver och gör små osynliga hål i själen, som växer sig större och större.
Till sist är själen bara ett endaste stort hål.
Ett tomrum.

Hjärtat får bära på alla drömmar som svämmar över.
Och på bilder av hur det egentligen skulle vara.
Om det inte varit för den där.
Rädslan.

För någon dag sedan satt jag i utvecklingssamtal med min chef och vi pratade om hur jag mådde och framförallt om vad som skulle till för att jag skulle må bättre, med tanke på vad jag gått igenom det senaste året.
Hon frågade om jag brann för mitt jobb, om jag tyckte det var kul att gå dit på morgonen.

"Ja, jo, för det mesta.
Säger jag.

För när jag ser dig tänker jag att du borde jobba med inredning eller något mer kreativt."
Säger hon.

Som om hon kunde se rakt igenom mig och läsa vad som står skrivet i hjärtat.
Världens bästa chef har jag.
För hon sa det med sådan värme och omtanke.
Samma kommentar fick jag härom veckan när jag pratade med en fotbollsmamma som undrade vad jag jobbade med. När jag svarade fick jag samma förvånade respons.

"Jag trodde du jobbade med något kreativt."
Sa hon.

Ibland är det väl så, att alla ser det.
Egentligen till och med jag.
Eller kanske, framförallt, jag.
Det verkar liksom som det mest logiska.
Att det ska vara så.
Borde vara så.

Men ändå.
Tegelstenen välte mig för ett drygt år sedan och nu när jag är smått uppe på fötter igen, kommer de små tennisbollarna.
Dunk. Dunk.

Vad är problemet? Förstår du inte?

Jo, jag förstår.
Jag förstår så in i bomben.
Och fan, jag tänker inte låta nästa tegelsten trilla ner.
Jag. tänker. inte.
Jag är på väg ju.

Nästan.
Är jag där.