Jag går tillbaka till jobbet, om så bara för en timme.
Försöker logga in på datorn utan vidare resultat, tar en morgonfika istället, med alla de som vill mig så väl.
Att tillhöra ett sammanhang igen.
Skrämmer mig.
Tröstar mig.
Men nog är det viktigt, att känna att man hör hemma någonstans, hör ihop.
Med någon.
Med något.
Att inte bli tvingad in i något som själen säger nej till.
Att inte stanna i något som hjärtat inte mår bra av.
Utan att våga höja hakan lite så där extra och säga att nej, detta funkar inte för mig längre.
Jag vill försöka hitta ett nytt, annat, sammanhang.
Att tillhöra.
Där själen får hoppa jämnfota då och då och där ljuset kan blända mig, även en gråmulen måndag.
Respect yourself enough
to walk away
from anyone or anything
that no longer serves you,
grows you,
or makes you happy
Jag träffade en ny vän igår, den här fina människan.
Som jag beundrat och tyckt om så länge.
Stark, vacker och med en själ att förtrollas av.
Det fina med denna världen.
Och slås av värmen som finns runtomkring oss, hos människor vi inte känner, men som är precis som vi.
Och slås också av att på ett annat sätt nu, veta vem jag är, vad jag har att erbjuda.
Vad jag vill och vad jag känner.
Och att faktiskt, vara förbannat nöjd med det.
Käraste du.
SvaraRaderafy tusan vad du skriver. som ett öppet sår som börjat läka alldeles fint i kanterna och är nära att nå mitten och bli ett.
jag är i det där oxå just nu känner jag, så nära det du känner, så lika.
och så läser jag om det med fotbollsträningen och blir stolt över dig att du vågade. för det gör dig inte till en dålig mamma, jag förstår att du kände så men nej.
om vi inte sätter oss själva först och vågar ta hand om oss och faktiskt säga nej när vi inte orkar, vad lär vi då våra barn? Jo att bita ihop tills tandköttet blöder och nejj jag vill inte kommer ut genom öronen i små tysta moln.
det vill vi inte heller.
jag förstår att han blev ledsen, och jag förstår att det var svårt för dig, men ändå hurra. så jävla modigt gjort.
stor kram till dig. stor stor.