Han kan gråta som ingen annan.
Min stora pojke.
Så där, teatergråta, fast med riktiga tårar.
Och göra sitt ansikte så ynkligt så att det mest bestämda beslut börjar vakla.
Han trillar ihop, liksom som i slowmotion, och pressar fram alla tårar han kan.
Drama queen tänker jag för en kort sekund.
Usla mamma tänker jag i nästa...
Han kan ju omöjligt förstå.
Hur en förkyld, trött, utmattad och precis-återhämtat-sig-från-utbrändhet, mamma mår och känner.
Och resonerar.
Att just idag orkar hon bara inte.
Fixa, köra, stressa, dra med ovillig lillebror, hjälpa till med skor, tejp, benskydd, vattenflaska, rätt kläder.
För henne är det faktiskt bara en fotbollsträning.
Bland så många. Ingen stor grej.
För honom är det en värld som rasar.
En chans mindre att bli som Zlatan.
För honom är det allt.
Kontraster.
Det här med aktiviteter på vardagskvällar är ett ständigt gissel.
Man vill ju att dom ska göra allt det där dom själva vill.
Man vill ge dom chansen.
Hitta sin grej.
Men när man själv går på sparlåga och bara. vill. vara. hemma. en. enda. kväll.
Då blir det svårt.
Konflikt.
Känslan smyger sig på, du är en egoistisk mamma!
Men så ekar de kloka orden i bakhuvudet... är mamma lycklig, är barnen lyckliga.
En sur, trött och gnällig mamma blir inget bra.
Och idag vill hon bara vara.
Njuta av kvällssolen, kanske börja på en ny bok, hinna med kvällsmat och kvällsbok utan flåset i nacken.
Ja ni fattar. Lugn och ro.
Jag tröstar mig med tanken att det faktiskt är så att barn oftast, eller alltid, existerar här och nu.
Endast.
Även den mest katastrofala grej är liksom glömd en stund efter.
Så förhoppningsvis när han vaknar imorgon, är det just som för mig.
Bara en fotbollsträning han missade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar