Om att tappa ett linsskydd

På måndagen packar jag väskan med min bok, både den att läsa i och den att skriva i, och lite mat.
Också min kamera.
Åker till tystnaden. Till vågorna, suset och ensamheten.
Till huset som är sommar.

Där sätter jag på radion och kokar kaffe på gammalt vis.
Och dricker det, utan mjölk.
Jag tar på mig mammas fleecetröja och går ner till havet.


På en öde strand sköljs lugnet in.
Inom mig.
Det som behövs tillsammans med hoppet.

Jag försöker fånga tystnaden och den friska sensommar vinden.
Bilder jag kan spara.
Men har mycket att lära när det kommer till min kamera.
Jag vill så mycket, och ber om så mycket.
Och hoppas att gudarna har överseende med mig.


Nånstans på vägen tillbaka tappar jag linsskyddet till min kamera.
Jag svär inombords och går ett litet varv för att leta.
Men det är borta.
Senare kommer insikten till mig, att det kanske inte bara är ett borttappat linsskydd.
Utan att jag även nånstans här nu, i livet, ska ta av det där skyddet som jag hållit så nära.
Riva mentala murar och låta livet blända mig.
Precis som det är. Och precis som det ska.

Jag viskar ett tyst avsked, plockar med mig några minnen från naturen, stänger av kaffekokaren och radion och släcker några lampor.
Åker tillbaka till staden, trafiken och bullret.
Med ny energi och påfyllt lugn.

Och en kamera utan linsskydd.