söndag 2 augusti 2015

De svåraste orden

Vi möttes en kall vinterkväll.
Och skiljs en varm sommardag.

Åren som gick däremellan, blev till ett liv.
Det finns så mycket.
Fanns så mycket.
Som sakta blev till ingenting.

Min älskade.
Vi skriker och får ut så mycket ilska och frustration på dagarna.
Håller varandras händer och gråter ut vår sorg, på natten.

Det gick inte.
Går inte.
Två sårade själar som gick vilse.
Som hittade sina egna sidospår, så långt från huvudleden, att inte ens en karta kunde föra dom tillbaka.

Jag ville så gärna, med huvudet.
Vi är ju en familj.
Det var ju liksom vi.

Hela tiden, var det vi.

Men hjärtat började viska annat.
Och jag förstod inte.
Kunde inte.
Ville inte.

Det är svårt, som det så lätt blir.
När de där åren som gick, blir till ett liv.

Vem är jag utan dig?
Utan din trygga famn och dina blå ögon.
Din vänliga stämma och välbekanta doft.

Kanske är jag en helt annan.
Än den jag varit.
Kanske kommer vi skratta lite mer nu.
Var för sig.

Tillsammans.

När trycket i hjärtat lättat,
när sorgen mynnat ut,
när tårarna slutat rinna,
och saknaden avtagit.

Kanske kommer vi då kunna titta på varandra
och tänka, vad fin du är och vad glad jag är att jag en gång fann dig.
Vilket bra val vi gjorde, som fann varandra.

Som lämnade varandra.

Kanske en dag kommer vi se att steget var till det bästa.
Att vi båda fann en större lycka i oss själva,
och kanske i nån annan.
För jag önskar dig det.
Lycka.
Skratt.
Kärlek.

Du som kom in i mitt liv den där kalla novemberkvällen.
Som var precis vad jag behövde och längtade efter.

Jag vänder bort blicken och stegen,
viskar tack för allt, och förlåt för så mycket.
En varm sommardag släpper vi taget.
Om varandra.
Och om det som varit.

Livet väntar visst på oss.
Någon annanstans.
I någon annan form.

Men jag kommer fortsätta finnas här för dig.
På de sätt du vill.
Om jag får.

För jag vill fortfarande vara din vän, sa vi till varandra den där mörka natten.

Kanske det går.
Kanske inte.

Men vi har de vackraste bandet kvar mellan oss.
Det som aldrig kan brytas.
Bandet som går igenom två blonda pojkar.
Som liknar mig.
Och dig.

Det bästa vi gjorde.
Har vi kvar.
Vi håller dom i handen.
På varsin sida.

Och lär dom om livet.
Både det mörka och jobbiga.
Och det ljusa och lätta.
Dom får allt.
Och dom går starka ur allt.

Precis som vi gör.
För det gör vi.
Så småningen.

När trycket i hjärtat lättat,
när sorgen mynnat ut,
när tårarna slutat rinna,
och saknaden avtagit.

Vi säger hejdå en varm sommardag.
Och när den där kalla novemberkvällen kommer.
Kanske tårarna rinner.
För allt som var.
Och inte blev.

Men det är okej.
Vi är okej.

Snart.